— 469 —
som aldrig låg stilla! Hur jag, då denne någon långsamt begynte förvandlas till mig själv, började att glöda och förtorka av hetta och känna som om min hud vore ett hårt bräde, min tunga botten av en tom kittel, full med sprickor och fåror till följd av långvarigt bruk och brinnande upp över en långsam eld, och mina händer glödande metallplåtar, som ingen is kunde avkyla!
Men vilka själskval, vilken ånger och blygsel jag kände då jag den följande dagen vaknade till medvetande! Min fasa för att jag möjligen hade begått tusen felsteg, som jag hade glömt och som ingenting någonsin kunde försona — mitt minne av den outplånliga blick som Agnes hade givit mig — den torterande omöjligheten att meddela mig med henne, då jag, djur som jag var, icke visste huru hon hade kommit till London eller var hon vistades — min vämjelse vid blotta åsynen av rummet, där utsvävningen hade försiggått — mitt värkande huvud — lukten av tobaksrök, åsynen av glas, omöjligheten att gå eller ens stiga upp! O, vilken dag det var!
O, vilken afton, då jag satt vid kaminen med en skål fårbuljong, full med flottögon, och tänkte på att jag kanske skulle komma att gå samma väg som min föregångare och lika mycket bliva arvinge till hans sorgliga historia som till hans rum och till hälften beslöt att skynda direkt till Dover och berätta alltsammans! O, vilken afton, då mrs Crupp, i det hon kom in för att taga bort soppskålen, företedde en enda njure på en osttallrik, som den enda återstoden av gårdagens fest, och jag verkligen så när hade kastat mig till hennes nankinsbröst och med innerligaste rörelse yttrat: »O, mrs Crupp, mrs Crupp, tala aldrig om lämningarna! Jag är högst olycklig!» — så framt jag icke, till och med i detta ögonblick, hade hyst ett visst tvivel huruvida mrs Crupp så alldeles tillhörde det slags fruntimmer, som man kunde skänka sitt förtroende!
