— 468 —
jag icke kände. Jag ser nu hennes ansikte bättre än jag då förmodligen gjorde, vänt emot mig med en outplånlig blick av bedrövelse och förvåning.
»Agnes!» sade jag med en mycket tjock röst. »Korsherransnam! Agnes!»
»För all del, var tyst!» svarade hon, utan att jag kunde begripa varför. »Du stör publiken. Se på scenen!»
På hennes uppmaning försökte jag att få den att stå stilla och att höra någonting av det som försiggick där, men förgäves. Jag såg därefter ånyo på henne och såg henne draga sig undan i ett hörn och lägga sin handskklädda hand på pannan.
»Agnes!» sade jag. »Jafruktarduntmårväl.»
»Jo, jo. Bry dig inte om mig, Trotwood», svarade hon. »Hör på! Ämnar du inte gå snart!»
»Omjasagåsnart?» upprepade jag.
»Ja.»
Jag hade en fånig lust att svara, att jag tänkte vänta för att föra henne utför trappan. Jag förmodar, att jag även på något sätt uttryckte den, ty sedan hon hade betraktat mig uppmärksamt en liten stund, tycktes hon förstå mig och svarade med sakta röst:
»Jag vet att du gör som jag ber, ifall jag säger dig att det är min allvarliga önskan. Gå härifrån, Trotwood, för min skull och be dina vänner att de föra dig hem.»
Hon hade bragt mig till så mycken besinning för ögonblicket, att jag, ehuru jag var ond på henne, blygdes över mig själv och med ett kort »jö!» (vilket skulle betyda »adjö!») reste mig upp och gick ut. Mina vänner följde mig, och jag steg direkte ur logedörren in i min sängkammare, med endast Steerforth med mig, som hjälpte mig att kläda av mig, och där jag ömsevis berättade honom, att Agnes var min syster och besvor honom att ge mig korkskruven, så att jag skulle kunna draga upp en ny vinbutelj.
Hur någon, som låg i min säng, låg där och pratade och handlade om igen allt detta i en feberaktig dröm hela natten i ända — medan sängen var ett rullande hav,
