— 471 —
Det dröjde så länge innan jag var i stånd att skriva ett svar som tillfredsställde mig, att jag icke vet vad stadsbudet kan ha tänkt, så framt han icke tänkte att jag höll på att lära mig skriva. Jag måste åtminstone ha skrivit ett halvt dussin svar. Jag började ett: »Huru kan jag väl någonsin hoppas, bästa Agnes, att kunna utplåna ur ditt minne det vidriga intryck» — där kunde jag icke längre med det och rev sönder det. Jag började ett annat: »Shakespeare har anmärkt, min bästa Agnes, hur sällsamt det är att en människa kan taga en fiende i munnen» — men detta påminde mig om Markham, och jag fortsatte icke vidare. Jag försökte mig till och med på vers och började ett brev med: »Ack, glöm för gamla minnens skull» — men här erbjöd sig osökt rimmet »full», och alltsammans blev en löjlighet. Efter många försök skrev jag: »Min bästa Agnes! Ditt brev är likt dig, och hur skulle jag väl kunna giva det bättre lovord? Jag skall komma klockan fyra. Din ömt tillgivne, bedrövade T. C.» Med denna epistel (vilken jag väl tjugu gånger i ett andetag hade lust att taga tillbaka igen, sedan jag lämnat den ifrån mig) avlägsnade sig slutligen stadsbudet.
Om dagen var hälften så förfärlig för någon annan yrkesbroder i Doctors’ Commons som den var för mig, tror jag sannerligen, att han i en viss grad betalade försoningsoffer för sin andel i denna gamla, ruttna eckleslastika ost. Ehuru jag lämnat kontoret klockan halv fyra och några minuter därefter gick och strök i närheten av mötesplatsen, förflöt likväl mer än en kvart över den utsatta tiden enligt uret i St. Andrews i Holborn, innan jag kunde samla tillräckligt vild förtvivlan för att ringa i den enskilda klockan, som satt vid den vänstra portstolpen till mr Waterbrooks hus.
Den egentliga yrkesaffären i mr Waterbrooks etablissemang sköttes på nedra botten, och den eleganta societetsaffären (vilken var vidlyftig nog) i den övre delen av byggningen. Jag blev visad in i en vacker, men tämligen täppt salong, och där satt Agnes och virkade på en börs.
