— 472 —
Hon såg så lugn och god ut och erinrade mig så livligt om mina luftiga, friska skoldagar i Canterbury och den rusiga, tobaksstinkande, stupida usling jag hade varit här om kvällen, att jag, eftersom ingen var närvarande, gav vika för min självförebråelse och blygsel och — kort sagt, betedde mig som en narr. Jag kan icke neka till att jag fällde tårar. Men ännu i dag är jag oviss huruvida detta i det hela taget var det klokaste eller narraktigaste jag kunde ha tagit mig till.
»Om det hade varit någon annan än du, Agnes», sade jag, i det jag vände bort huvudet, »skulle jag inte ha brytt mig hälften så mycket därom. Men att det just skulle vara du som fick se mig! Jag nästan önskar att jag förr hade dött.»
Hon lade sin hand — dess vidröring var olik varje annans — för ett ögonblick på min arm, och jag kände mig så lätt och tröstad, att jag icke kunde låta bli att föra den till mina läppar och trycka en tacksam kyss på den.
»Sätt dig», sade Agnes uppmuntrande. »Var inte så modstulen, Trotwood. Om du inte tryggt kan lita på mig, på vem skulle du väl då kunna lita?»
»Ack, Agnes», sade jag, »du är min goda ängel!»
Hon log litet vemodigt, tyckte jag, och skakade på huvudet.
»Ja, Agnes, min goda ängel! Ständigt min goda ängel!»
»Om jag verkligen vore det, Trotwood», svarade hon, »vore det en sak som skulle ligga mig mycket om hjärtat.»
Jag betraktade henne frågande, men redan med en aning om vad hon ville säga.
»Och det vore», sade Agnes med en fast blick, »att varna dig för din onda ängel.»
»Bästa Agnes», började jag, »ifall du menar Steerforth…»
»Ja, Trotwood». sade hon, »det gör jag.»
»Så gör du honom stor orätt, Agnes. Han skulle vara min eller någon annans onda ängel! Han skulle vara
