― 44 ―
Jag lät mr Peggotty förstå att hon var så kry och rask som jag kunde önska och att hon hade bett mig hälsa honom — vilket senare var en hövlig uppfinning å min sida.
»Jag är henne mycket förbunden», sade mr Peggotty. »Nå, sir, om ni kan uthärda här en fjorton dar med henne», här nickade han åt sin syster, »och med Ham och lilla Emili, så ska vi känna oss stolta över ert sällskap.»
Sedan mr Peggotty på detta gästfria sätt hade uppfyllt sitt kall som värd, gick han ut för att tvätta sig i en panna med varmt vatten, i det han anmärkte, att »kallt aldrig kunde få bort hans smörja». Han kom snart tillbaka, högligen förändrad till sin fördel, men så röd i skinnet, att jag icke kunde låta bli att tro, att hans ansikte hade det gemensamt med humrarna, krabborna och räkorna, att det var mycket svart, då det kom i det varma vattnet, men kom mycket rött upp ur det.
Då vi hade druckit te, dörren hade blivit stängd och allt var skönt och trevligt och ombonat (ty nätterna voro nu kalla och dimmiga), syntes det mig vara den mest förtjusande tillflyktsort som mänsklig inbillning kunde upptänka. Att höra vinden höja sig ute på havet, att veta att dimman smög sig fram över den öde slätten därutanför, och att se på elden och tänka sig att det icke fanns något annat hus i närheten, med undantag av detta, och att detta var en båt — allt detta liknade en fesaga. Lilla Emili hade nu besegrat sin blyghet och satt bredvid mig på den minsta och lägsta av kistorna, som var alldeles lagom stor åt oss två och precis passade in i vrån vid kaminen. Mrs Peggotty med det vita förklädet satt och stickade på andra sidan om kaminen. Peggotty med sin sömnad var lika mycket hemma här med sin Sankt Paul och sin vaxljusbit, som om de aldrig hade vistats under något annat tak. Ham, som hade givit mig min första lektion i »Svälta Räv», sökte komma ihåg ett sätt att spå med de smutsiga korten och kvarlämnade fiskspår efter sin tumme på alla de kort han vände upp. Mr Peggotty rökte sin pipa.
