― 43 ―
cis så stort rum att man kunde komma i den, samt en bukett av tång i en blå mugg på bordet. De vitlimmade väggarna voro så vita som mjölk, och det brokiga lapptäcket fick rent av mina ögon att svida med sina skrikande färger. En sak, som jag i synnerhet lade märke till i detta förträffliga hus, var lukten av fisk, som var så genomträngande, att då jag tog min näsduk upp ur fickan för att torka min näsa, fann jag att den luktade alldeles som om den hade varit svept om en hummer. Då jag meddelade Peggotty denna upptäckt, underrättade hon mig om att hennes bror handlade med hummer, krabbor och räkor, och litet senare fann jag att en hög av sådana djur, i ett egendomligt hopgyttrat tillstånd och aldrig underlåtande att gripa tag i allt som kom inom räckhåll för dem, vanligen fanns i ett litet träskjul, där grytorna och pannorna förvarades.
Vi mottogos av en mycket hövlig kvinna med ett vitt förkläde, som jag hade sett stå och niga i dörren medan jag ännu var på en halv kilometers avstånd, sittande på Hams rygg, samt av en särdeles vacker liten flicka med ett halsband av blå pärlor, som icke ville låta mig kyssa henne, då jag erbjöd mig att göra det, utan sprang undan och gömde sig. Då vi hade intagit en kraftig middag, bestående av stekt flundra, smält smör och potatis samt en kotlett åt mig, kom en hårig man med ett mycket godmodigt ansikte in i rummet. Som han kallade Peggotty »min tös» och gav henne en hjärtlig kyss på kinden, hyste jag på grund av hennes alltid så ärbara uppförande intet tvivel om att det var hennes bror, och så befanns även vara fallet, i det han genast presenterades för mig såsom mr Peggotty, husets herre.
»Glad att se er, sir», sade mr Peggotty. »Ni ska' finna oss obildade, sir, men ni ska finna oss villiga.»
Jag tackade och svarade honom, att jag var övertygad om att jag skulle komma att känna mig lycklig på ett så behagligt ställe.
»Huru mår er mor, sir?» sade mr Peggotty. »Kry och rask när ni lämnade henne?»
