— 478 —
känna inte något bestämt ont om honom. Och i alla händelser, tänk först på pappa och mig!»
Agnes fick ej tid att säga mera, ty dörren öppnades och mrs Waterbrook, som var ett vidlyftigt fruntimmer eller också hade en vidlyftig klänning — jag vet icke så noga vilketdera, eftersom jag icke vet vad som var fruntimmer och vad som var klänning — kom seglande in i rummet. Jag hade ett dunkelt minne av att jag hade sett henne på teatern, liksom i en matt laterna magica, men hon tycktes mycket väl erinra sig mig och ännu misstänka mig för att vara i berusat tillstånd.
Då mrs Waterbrook emellertid så småningom upptäckte, att jag var nykter och (hoppas jag) en blygsam ung man, blev hon betydligt mildare emot mig och frågade för det första, om jag ofta promenerade i de eleganta parkerna och för det andra, om jag umgicks mycket i societeten. Då jag nekande besvarat dessa båda frågor, såg jag att jag åter sjönk i hennes aktning, men hon dolde det mycket artigt och bjöd mig på middag till den följande dagen. Jag antog bjudningen och rekommenderade mig, varefter jag i förbigående gjorde Uriah en visit på kontoret och lämnade mitt kort, emedan han icke var där.
Då jag den följande dagen infann mig till middagen och, sedan porten blivit öppnad, befann mig i ett ångbad av stekos, gissade jag att jag icke var den ende gästen; ty jag kände genast igen stadsbudet, vilken förklädd biträdde betjänten och väntade längst ned i trappan för att anmäla mig. Då han i förtroende frågade mig om mitt namn, gav han sig efter bästa förmåga min av att aldrig ha sett mig förr, men jag kände mycket väl igen honom, och han kände även mycket väl igen mig, och samvetet gjorde oss båda till kujoner.
Jag fann mr Waterbrook vara en medelålders herre med en kort hals, men desto längre löskragar, och vilken det endast fattades en svart nos för att vara den levande avbilden av en mops. Han förklarade för mig, att det gladde honom att ha den äran att göra min bekantskap, och då jag hade ägnat mrs Waterbrook min hyllning,
