— 477 —
att det skulle ge mig mera tillfälle att vara i hans sällskap. Ack, Trotwood!» utbrast Agnes och satte händerna för ansiktet, som sköljdes av hennes tårar, »jag känner mig nästan som om jag hade varit pappas fiende, i stället för hans kärleksfulla barn, ty jag vet hur han blivit förändrad genom sin kärlek till mig. Jag vet hur han inskränkt kretsen för sina tycken och sina plikter för att koncentrera hela sin själ på mig. Jag vet vilken mängd saker han åsidosatt för min skull och hur han i sin oroliga omtanke om mig har fördystrat sitt liv och försvagat sin kraft och sin energi genom att alltjämt vända dem på en och samma tanke. Ack, om jag någonsin kunde gottgöra detta! Ack, om jag någonsin kunde bidraga till att åter upprätta honom, sedan jag så oskyldigt varit anledningen till hans förfall!»
Jag hade aldrig förr sett Agnes gråta. Jag hade sett tårar i hennes ögon, då jag förde hem någon utmärkelse från skolan, och jag hade sett dem där, då vi senast talade om hennes far, och jag hade sett henne vända bort sitt huvud, då vi togo avsked av varandra, men jag hade aldrig förr sett henne gråta på detta sätt. Det smärtade mig så djupt, att jag endast kunde yttra på ett enfaldigt, hjälplöst sätt: »För all del, Agnes, gråt inte så där! Min dyra syster, gråt inte så där!»
Men Agnes var mig alltför överlägsen i karaktär och förstånd, det vet jag nu väl, vare sig jag då visste det eller icke, för att länge behöva mina böner. Detta intagande, lugna sätt, som i mitt minne gör henne så olika varje annan, kom tillbaka igen, som om ett moln hade gått bort från en klar himmel.
»Vi komma sannolikt inte att få stanna länge ensamma här», sade Agnes, »och medan vi ha tillfälle därtill vill jag allvarligt be dig, Trotwood, att vara vänlig mot Uriah. Stöt honom inte för huvudet! Förarga dig inte (såsom jag tror att du har en naturlig fallenhet för att göra) över vad som möjligen kan synas dig motbjudande hos honom! Han förtjänar det kanske inte, ty vi
