— 480 —
Jag banade mig nu väg fram till mr Waterbrook och sade, att jag trodde mig ha det nöjet att se en gammal skolkamrat här.
»Verkligen?» sade mr Waterbrook helt överraskad. »Ni är väl för ung för att ha gått i skola tillsammans med mr Henry Spiker?»
»Å, honom menar jag inte!» svarade jag. »Jag menar den herrn som heter Traddles.»
»Å! ja, ja visst!» sade min värd med betydligt minskat intresse. »Det är möjligt.»
»Om det verkligen är samma person>, sade jag och kastade en blick bort till honom, »var det på ett ställe som hette Salem House vi träffades, och han var en präktig pojke.»
»Åja, Traddles är en hygglig gosse», sade min värd, nickande med en min av fördragsamhet. »Traddles är en rätt hygglig gosse.»
»Det var ett eget sammanträffande», sade jag.
»Ja, verkligen», sade min värd, »ett ganska eget sammanträffande, att Traddles kom att vara här alls, eftersom Traddles blev bjuden först i dag på morgonen, då platsen vid bordet, som var ämnad att upptagas av mrs Henry Spikers bror, blev ledig till följd av dennes opasslighet. En äkta gentleman, den där mrs Henry Spikers bror, mr Copperfield.»
Jag mumlade ett samtycke, som var fullt av känsla, i betraktande därav att jag icke visste det ringaste om honom, och så frågade jag vad mr Traddles hade för sysselsättning.
»Traddles», svarade mr Waterbrook, »är en ung man som studerar juridik för att bli advokat. Ja, han är en rätt hygglig gosse — ingens fiende, utom sin egen.»
»Är han då sin egen fiende?» sade jag, bedrövad att höra detta.
»Ja», svarade mr Waterbrook, i det han spetsade munnen och lekte med sin guldkedja på ett belåtet och förmöget sätt. »Jag skulle vilja säga, att han är en bland dem som stå i ljuset för sig själv. Ja, jag skulle vilja säga, att han till exempel aldrig kommer att bli värd
