— 481 —
fem hundra pund. Traddles blev rekommenderad åt mig av en ämbetsbroder. Å ja, ja. Han har ett slags talang att sätta upp inlagor och framställa en sak tydligt i skrift. Jag är i stånd att under årets lopp ge Traddles en liten sysselsättning; att skaffa honom en inkomst, betydlig nog — för honom. Å ja, ja.»
Det utomordentligt trygga och självbelåtna sätt, varpå mr Waterbrook då och då uttalade det lilla ordet »ja», gjorde ett djupt intryck på mig. Det låg ett underbart uttryck i det. Det framkallade helt och hållet föreställningen om en man, som hade blivit född, icke med en silversked, utan med en stormstege, på vilken han hade fortfarit att bestiga alla livets höjder, den ena efter den andra, till dess han nu från toppen av fästningsverken såg med en filosofs och en beskyddares ögon ned på folket i löpgravarna.
Mina betraktelser över detta ämne fortgingo annu, då betjänten anmälde, att det var serverat. Mr Waterbrook förde ned Hamlets tant. Mr Henry Spiker förde ned mrs Waterbrook. Agnes, vilken jag själv gärna skulle ha fört ned, överlämnades åt en enfaldigt leende herre med svaga ben. Uriah, Traddles och jag, såsom utgörande den yngre delen av sällskapet, gingo ned efteråt, bäst vi kunde. Jag var icke så förtretad över att gå miste om Agnes, som jag eljest kunde ha varit, eftersom jag därigenom fick tillfälle att i trappan göra mig igenkänd av Traddles, som hälsade mig med mycken värme, medan Uriah vred sig med en så efterhängsen tillfredsställelse och självförnedring, att jag med nöje skulle ha vräkt ned honom över balustraden.
Traddles och jag blevo skilda åt vid bordet, där vi fingo våra platser vid var sitt olika hörn, han i glansen av en röd sammetsdam, jag i skuggan av Hamlets tant. Middagen var mycket långvarig, och samtalet vände sig omkring aristokrati — och blod. Mrs Waterbrook nämnde upprepade gånger för oss, att om hon hade någon svaghet, så var det för blod.
Det förekom mig åtskilliga gånger som om vi kunde ha haft vida trevligare, om vi icke hade varit så för-
31. — David Copperfield. I.
