— 485 —
Som hon icke befann sig bland personer, hos vilka jag ansåg henne kunna känna sig synnerligt hemmastadd, blev jag nästan glad över att höra, att hon skulle resa om några dagar, ehuru utsikten att åter skiljas från henne så snart gjorde mig nedslagen. Detta förmådde mig att stanna till dess hela sällskapet hade avlägsnat sig. Att tala med henne och höra henne sjunga, var en så förtjusande påminnelse för mig om mitt lyckliga liv i det allvarliga, gamla hus, hon hade förskönat, att jag skulle kunnat stanna kvar halva natten, men som jag, sedan alla ljusen i mr Waterbrooks salong voro släckta, icke hade någon förevändning för att stanna där längre, tog jag farväl, hur mycket det än bjöd emot. Jag kände då mera än någonsin att Agnes var min goda ängel, och om jag tänkte på hennes ljuva ansikte och milda, lugna leende, som om de hade lyst ned på mig från något avlägset väsende, liksom en ängel, hoppas jag att jag icke tänkte någonting orätt.
Jag har sagt att hela sällskapet hade gått, men jag borde ha undantagit Uriah, vilken jag icke innesluter i denna benämning och som aldrig hade upphört att stryka omkring i vår närhet. Då jag kom ned för trappan, var han tätt bakom mig, och då jag gick ut ur huset, var han tätt vid min sida, medan han långsamt passade sina långa skelettfingrar in i de ännu längre fingrarna på ett par stora fågelskrämshandskar.
Det var icke längtan efter Uriahs sällskap, utan minnet av Agnes’ bön till mig, som förmådde mig att fråga honom, om han ville följa med mig hem och dricka kaffe.
»Å, sannerligen, master Copperfield», svarade han — »ursäkta, mister Copperfield, men det andra faller sig så naturligt[1] — jag vill så ogärna besvära er med att bjuda en så ringa person som mig hem till er.»
»Det är visst inte något besvär för mig», sade jag. »Följer ni med?»
- ↑ Titeln master användes endast åt gossar och ynglingar (eller åt simplare manspersoner), mister (som tecknas: mr) åt äldre herrar.
