— 486 —
»Jag skulle visserligen bra gärna göra det», svarade Uriah med en vridning på kroppen.
»Nå ja, så kom då!»
Jag kunde icke låta bli att visa mig tämligen tvär mot honom, men han tycktes icke lägga märke därtill. Vi gingo den kortaste vägen, utan att säga många ord, och han var så ödmjuk med avseende på de omnämnda fågelskrämshandskarna, att han ännu höll på att draga dem på sig, utan att han syntes ha kommit längre i sitt strävande, då vi kommo fram till min bostad.
Jag förde honom vid handen uppför de mörka trapporna, för att han icke skulle stöta huvudet mot någonting, och hans fuktiga, kalla hand liknade, där den låg inne i min, till den grad en groda, att jag kände mig frestad att släppa den och springa min väg. Agnes och gästfriheten segrade emellertid, och jag förde honom in till min härd. Då jag hade tänt ljus, föll han i en verklig hänryckning över det rum, som uppenbarades för honom, och medan jag värmde kaffet i en anspråkslös bleckpanna, varuti mrs Crupp föredrog att tillaga det (huvudsakligen, tror jag, emedan den icke var bestämd till detta bruk, utan till att värma upp rakvatten uti, och emedan en dyr kaffekokare stod och rostade bort inne i skafferiet), ådagalade han en så livlig rörelse, att jag med glädje kunde ha skållat honom.
»Å, sannerligen, master Copperfield — mister Copperfield, ville jag säga», sade Uriah, »att se er passa upp på mig är något som jag minst hade drömt om! Men det är i så många avseenden som en hel hop händer, vilket jag sannerligen aldrig kunnat vänta mig i min ringa ställning, att välsignelser riktigt tyckas regna ned över mitt huvud. Ni har förmodligen hört talas om en förändring i mina utsikter, master Copperfield — mister Copperfield, ville jag säga?»
Medan han satt på min soffa, med sina spetsiga knän uppdragna under kaffekoppen och med hatten och handskarna liggande på golvet strax invid honom, rörde han långsamt om i koppen med teskeden; hans obeskuggade ögon, som sågo ut som om ögonhåren voro avsvedda på
