— 488 —
»Men även de ringaste personer, mr Copperfield», fortfor han åter, »kunna bli redskap till något gott. Det gläder mig att tänka, att jag blivit ett redskap till något gott för mr Wickfield och att jag kan bli det ännu mera. Ack, vad han är för en hederlig man, mister Copperfield, men vad han varit oförsiktig!»
»Det gör mig ont att höra», sade jag och kunde icke låta bli att tillägga: »i alla avseenden.»
»Ja visst, mister Copperfield», svarade Uriah — »i alla avseenden. Framför allt i avseende på miss Agnes. Ni kommer inte själv ihåg edra vältaliga uttryck, master Copperfield, men jag kommer ihåg, att ni en gång sade, att alla måste beundra henne, och vad jag tackar er därför! Ni har säkert glömt det, master Copperfield?»
»Nej», svarade jag torrt.
»Ack, vad det gläder mig!» utbrast Uriah. »Att tänka sig, att ni var den förste som skulle tända ärelystnadens gnista i mitt ringa bröst, och att ni inte glömt det! O! — Tillåter ni, att jag ber er om ännu en kopp kaffe?»
Något i det eftertryck han lade på tändandet av den där gnistan och någonting i den blick, han kastade på mig då han sade det, hade kommit mig att rycka till, som om jag hade sett honom upplyst av en ljusblixt. Återkallad till mig själv genom hans anhållan, som yttrades i en helt annan ton, skänkte jag åter i ur rakvattenspannan, men gjorde det med ostadig hand i ett plötsligt medvetande om att han var min mästare, och med en bestört, orolig ängslan för vad han vidare skulle komma att yttra, vilken jag kände icke skulle kunna undgå hans uppmärksamhet.
Men han sade ingenting alls. Han rörde om i sitt kaffe, smuttade på det, tog sig sakta om hakan med sin vidriga hand, såg in i kaminen, såg sig om i rummet, grinade snarare än log emot mig, vred och slingrade sig i sin ödmjuka ringhet, rörde om och smuttade igen, men överlät åt mig att åter börja samtalet.
»Jaså, så att mr Wickfield», sade jag slutligen, »som är värd fem hundra gånger så mycket som ni — eller
