— 487 —
dem, stodo vända emot mig utan att se på mig; de förr beskrivna obehagliga inskärningarna i hans näsborrar utvidgade sig och drogo sig tillsammans vid varje andetag, och en ormlik slingring gick genom hela hans kropp, från hans haka ned till hans stövlar, och under allt detta kom jag inom mig till den bestämda övertygelsen, att han var mig ytterligt motbjudande. Jag kände mig helt obehaglig till mods att ha honom till gäst, ty jag var ung då och icke van att dölja vad jag djupt och livligt kände.
»Ni har förmodligen hört talas om en förändring i mina utsikter, master Copperfield — jag menar mister Copperfield?» sade Uriah.
»Ja, något», svarade jag.
»Å, jag tänkte nog att miss Agnes visste det», sade han lugnt. »Det gläder mig att höra, att miss Agnes vet det. Ack, tack, master — mister Copperfield!»
Jag kunde ha kastat min stövelknekt i huvudet på honom — den låg i beredskap på mattan framför kaminen — därför att han hade lockat mig att yppa något, så obetydligt det än var, om Agnes, men jag endast drack mitt kaffe.
»Vad ni har visat er vara för en profet, mister Copperfield!» fortfor Uriah. »Ja, ni har verkligen visat er vara en profet! Kommer ni ihåg, att ni en gång sade, att det kanske skulle komma att heta Wickfield och Heep? Ni kommer kanske inte ihåg det; men när man är en ringa person, gömmer man sådana saker som en skatt!»
»Jag påminner mig att jag sade det», sade jag, »ehuru jag då visserligen inte ansåg det för särdeles sannolikt.»
»Och vem skulle väl också ha ansett det för sannolikt, mister Copperfield?» svarade Uriah förtjust. »Det gjorde jag inte ens själv då. Jag kommer ihåg, att jag med mina egna läppar sade, att jag var alltför ringa därtill, och det ansåg jag mig också verkligen vara.»
Han satt och stirrade in i kaminen med det där inskurna grinet i sitt ansikte, medan jag såg på honom.
