— 492 —
Jag fattade djupet av skurkens hela plan och insåg varför han yppade den.
»Om ni vill vara så god och bevara min hemlighet, master Copperfield», fortfor han, »och över huvud taget inte motarbeta mig, ska jag anse det för en stor välvilja. Ni önskar helt säkert inte åstadkomma obehagligheter. Jag vet vilket gott hjärta ni har; men som ni endast har sett mig i min ringa ställning — i min ringaste borde jag säga, ty jag är ännu mycket ringa — kunde ni möjligen omedvetet skada mig hos min Agnes. Ni hör att jag kallar henne min, master Copperfield. Det är en visa som börjar: ’Kronor jag ville försaka, om henne jag finge till maka’ och jag hoppas att få det en vacker dag.»
Dyra Agnes! skulle väl du, alltför älskvärd och god för någon enda som jag kunde tänka mig, vara bestämd att bliva en sådan uslings maka?
»Det brådskar inte för ögonblicket, förstår ni, master Copperfield>», fortfor Uriah på sitt hala sätt, medan jag satt och betraktade honom med denna tanke i min själ. »Min Agnes är ännu mycket ung, och mor och jag måste först arbeta oss upp och göra en hel hop nya anordningar, innan det läte sig göra, och jag ska därför ha tillräcklig tid på mig att så småningom göra henne förtrogen med mina förhoppningar, då tillfället så lämpar sig. O, jag är er så mycket förbunden för detta förtroende! O, ni kan inte föreställa er vad det är för en tröst att veta, att ni känner vår ställning och vara säker om att ni inte ska ställa till obehagligheter inom familjen och söka att motarbeta mig!»
Han fattade min hand, vilken jag icke vågade undandraga honom, och sedan han givit den en fuktig tryckning, såg han på sitt bleka ur.
»Å, bevare mig!» sade han, »klockan är Över ett. Timmarna gå så fort då man språkar med gamla tiders förtrolighet, master Copperfield, att klockan är nära halv två!»
Jag svarade, att jag trodde henne vara ännu mera, icke därför att jag verkligen trodde det, utan därför att
