— 493 —
min förmåga att underhålla ett samtal helt och hållet var uttömd.
»Kors i Herrans namn!» sade han och funderade. »I huset, som jag bor uti — ett slags privathotell och spiskvarter vid New River Head, master Copperfield — har folket säkert gått och lagt sig redan för två timmar sedan.»
»Det var mycket ledsamt», svarade jag, »att det inte finns mer än en säng här och att jag…»
»Ack, tala aldrig om säng, master Copperfield!» svarade han med verklig extas, i det han drog upp det ena benet; »men skulle ni ha någonting emot att jag lade mig ned här framför kaminen?»
»Nej, i sådant fall», sade jag, »måste ni vara god och lägga er i sängen, så slår jag mig ned framför kaminen.»
Hans vägran att mottaga detta anbud var i övermåttet av hans överraskning och ödmjukhet gäll nog för att ha kunnat tränga till mrs Crupps öron, vilken nu antagligen låg och sov i ett avlägset rum, ungefär i jämnhöjd med det lägsta vattenståndet, vaggad i sin slummer av pickandet av en oförbätterlig klocka, till vilken hon ständigt vädjade, då vi hade någon liten tvist rörande punktligheten och som aldrig gick mindre än tre kvart för sent, men alltid hade blivit ställd på morgonen efter det säkraste proberur. Då intet av de skäl, vilka jag i mitt förvirrade tillstånd kunde anföra, på minsta sätt var i stånd att förmå hans blygsamhet att mottaga min sängkammare, var jag tvungen att vidtaga de bästa anordningar jag kunde för hans viloplats framför kaminen. Soffmadrassen (som var en bra bit för kort för hans gängliga figur), soffkuddarna, ett lakan, bordduken, en ren serviett och en stor överrock bildade en säng åt honom, för vilken han var mer än tacksam. Sedan jag lånat honom en nattmössa, vilken han genast tog på sig och i vilken han såg så ohygglig ut, att jag aldrig sedan dess legat med en sådan, överlämnade jag honom åt vilan.
Jag skall aldrig glömma denna natt. Jag skall aldrig
