TJUGUSJÄTTE KAPITLET.
Jag råkar i fångenskap.
Jag återsåg icke Uriah Heep förr än den dag då Agnes lämnade staden. Jag var på diligenskontoret för att taga farväl av henne och se henne resa, och där var även han, för att återvända till Canterbury med samma lägenhet. Det var en viss liten tillfredsställelse att se hans luggslitna, kortlivade, högaxlade, mullbärsfärgade överrock uppspetad uppe på kanten av baksätet på diligenstaket i sällskap med ett paraply, som liknade ett litet tält, medan Agnes naturligtvis satt inuti, men det jag led vid mina ansträngningar att vara vänlig mot honom, medan Agnes såg på, var kanske förtjänt av denna lilla belöning. Vid diligensfönstret strök han omkring, alldeles som vid den där middagen, utan ett ögonblicks avbrott och lik en stor gam, slukande varje stavelse, som Agnes sade till mig eller jag till Agnes.
Under det tillstånd av oro och ångest, som hans meddelande hemma hos mig hade försatt mig i, hade jag tänkt mycket på de ord Agnes hade begagnat rörande kompanjonskapet. »Jag gjorde vad jag hoppas vara rätt. Som jag var övertygad att denna uppoffring måste göras för pappas lugn, bad jag honom göra den.» En smärtsam aning, att även hon skulle giva efter och stödja sig vid samma tröst i fråga om vilken uppoffring som helst för hans skull, hade sedan dess oupphörligt nedtyngt mig. Jag kände hennes uppoffrande natur och visste huru högt hon älskade honom. Jag visste av hennes egen mun, att hon ansåg sig vara den oskyldiga orsaken till hans försyndelser och stå i en stor skuld till honom, vilken det var hennes innersta längtan att en gång kunna betala. Det var mig icke någon tröst att se huru olik hon var den där avskyvärde rödluven med den
