— 496 —
mullbärsfärgade överrocken, ty jag kände att den största faran låg i denna olikhet dem emellan, i hennes rena själs självförsakelse och hans smutsiga låghet. Allt detta visste han även utan tvivel mycket väl och hade i sin illslughet noga övervägt det.
Och likväl var jag så säker om att utsikten till en sådan framtida uppoffring måste tillintetgöra Agnes lycka, och hennes sätt gjorde mig så övertygad om att en aning om någonting sådant ännu icke kastat sin skugga på henne, att jag lika gärna skulle ha tänkt på att förolämpa henne som att varna henne för det som hotade henne. Därför skildes vi åt utan någon förklaring, hon vinkande med handen och leende åt mig från diligensfönstret, medan hennes onda genius vred sig där uppe på taket, som om han hade henne i sina klor och triumferade däröver.
Under en lång tid bortåt kunde jag icke glömma denna avskedsglimt av dem. Då Agnes skrev til mig, att hon hade kommit lyckligt och väl hem, kände jag mig lika olycklig som då jag såg henne resa. Varje gång jag försjönk i tankar, kunde jag vara viss om att detta ämne skulle framträda för mig och att min oro därigenom blev fördubblad. Knappast en enda natt förgick utan att iag drömde därom. Detta blev en del av mitt liv och lika oskiljaktigt från mitt liv som mitt eget huvud.
Jag hade god tid att sysselsätta mig med min oro, ty Steerforth var i Oxford, efter vad han skrev till mig, och då jag icke var i Commons, var jag bra mycket ensam. Jag tror att jag vid denna tid hyste en viss dunkel misstro mot Steerforth. Jag svarade mycket hjärtligt på hans brev, men jag tror att jag i det hela taget var rätt glad över att han för ögonblicket icke var i London. Jag misstänker att saken var den, att Agnes’ ord utövade sitt inflytande på mig, ett inflytande, som icke rubbades av hans åsyn och som var så mycket starkare som hon hade en så stor andel i mina tankar och mitt deltagande.
Emellertid gingo dagar och veckor, och jag blev inskriven hos Spenlow och Jorkins. Jag fick nittio pund
