Sida:David Copperfield del I 1923.djvu/507

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

— 503 —

såg jag genast åter på henne och tyckte mig av hennes en smula nyckfulla väsen kunna se, att hon icke var fallen för att vara synnerligen förtrolig med sitt sällskap och beskydd, då i detsamma en klocka ringde, vilken mr Spenlow sade vara den första middagssignalen, varför han förde bort mig till omklädnad till middagen.

Tanken på att kläda sig eller företaga vilken handling det vara månde i ett så förälskat tillstånd var en smula för löjlig. Jag kunde endast sätta mig ned framför eldbrasan, bita i nyckeln till min nattsäck och tänka på den intagande, barnsliga, klarögda, förtjusande Dora. Vilken växt, vilket ansikte hon hade, vilket graciöst, livligt, förtrollande sätt!

Klockan ringde åter så snart, att jag endast fick tid att göra en mycket hastig toalett, i stället för att underkasta mig en så omsorgsfull operation, som jag kunde ha önskat under för handen varande omständigheter, och så skyndade jag ned. Några gäster voro där nere. Dora talade med en gammal gråhårig herre. Så grå han än var — och farfarsfar till på köpet, efter vad han själv sade — var jag dock ursinnigt svartsjuk på honom.

I vilken sinnesstämning befann jag mig icke! Jag var svartsjuk på varenda en. Jag kunde icke uthärda tanken på att någon skulle känna mr Spenlow bättre än jag gjorde. Det var en tortyr för mig att höra dem tala om händelser, i vilka jag icke hade någon del. Då en mycket vänlig gammal herre med ett blankpolerat, skalligt huvud frågade mig tvärs över middagsbordet, om det var första gången jag var här, skulle jag kunnat taga den grymmaste hämnd på honom.

Jag erinrar mig icke vilka som voro där, utom Dora. Jag har icke den ringaste aning om vad vi fingo till middagen, utom Dora. Det förekommer mig som om jag uteslutande dinerade på Dora och lät ett halvt dussin rätter gå mig orörda förbi. Jag satt vid hennes sida. Jag talade med henne. Hon hade den mest förtjusande lilla röst, det gladaste lilla skratt, det mest intagande och förtrollande lilla sätt, som någonsin fört en förlorad yngling i hopplöst slaveri. Hon var i allmänhet tilltagen