— 504 —
i liten skala. Endast så mycket mera kostbar, tänkte jag.
Då hon lämnade rummet jämte miss Murdstone (inga andra damer funnos i sällskapet), försjönk jag i ljuva drömmerier, vilka endast stördes av den grymma farhågan att miss Murdstone skulle förtala mig för henne. Den hederliga varelsen med det blankpolerade huvudet berättade mig en lång historia, som jag tror rörde trädgårdsskötseln. Jag tycker mig vilja minnas att han åtskilliga gånger sade »min trädgårdsmästare», men jag vandrade hela tiden i Edens trädgård tillsammans med Dora.
Min fruktan att bli förtalad hos föremålet för min alltjämt växande kärlek förnyades genom miss Murdstones bistra och slutna min, då vi kommo upp i salongen; men jag befriades ifrån den på ett oväntat sätt.
»David Copperfield», sade miss Murdstone och vinkade mig avsides till ett fönster. »Ett ord!»
Jag befann mig mellan fyra ögon med miss Murdstone.
»David Copperfield», sade hon. »Jag behöver inte orda mycket om våra familjeförhållanden. De äro inte något lockande ämne.»
»Långt därifrån», svarade jag.
»Långt därifrån», medgav miss Murdstone, »jag vill inte uppliva minnet av forna oenigheter och forna förnärmelser. Jag har blivit tillfogad förnärmelser av en person — på mitt köns vägnar smärtar det mig att behöva säga, en kvinnsperson — vilken endast kan nämnas med förakt och vedervilja, och därför vill jag helst slippa att nämna henne.»
Jag kände mig häftigt uppbragt på min tants vägnar, men sade, att det visst vore bäst, om miss Murdstone icke nämnde henne. Jag kunde icke höra henne omnämnas med missaktning, tillade jag, utan att yttra min tanke i en mycket bestämd ton.
Miss Murdstone slöt ögonen och böjde föraktfullt på huvudet; därefter öppnade hon åter långsamt ögonen och återtog:
