— 506 —
alltid borde dansa, tra la la, tra la la! i det hon ackompanjerade sig på ett förhärligat instrument, liknande en guitarr; att jag var försänkt i en lycksalig yrsel; att jag avslog varje förfriskning; att min själ i synnerhet ryste tillbaka för punsch; att hon, då miss Murdstone tog henne i fängsligt förvar och förde henne bort, log och räckte sin förtjusande hand; att jag såg en skymt av mig själv i en spegel och därvid upptäckte att jag såg ut som en idiot och en fåne: att jag gick till sängs i en ytterligt sentimental stämning och steg upp i ett tillstånd av lindrigt vanvett.
Det var en vacker morgon och helt tidigt, och jag beslöt att taga mig en promenad i de där med gallerverk övervälvda alléerna och hängiva mig åt min passion genom att frossa av hennes bild. På min väg genom förstugan träffade jag på den lilla hunden, som hette Jip — en förkortning av Gipsy. Jag närmade mig honom ömt, ty jag älskade även honom, men han visade mig hela sin tandrad, kröp under en stol enkom för att morra och ville icke höra talas om den ringaste förtrolighet.
Trädgården var kall och enslig. Jag strövade omkring, tänkande på vilken lycksalig känsla det skulle vara, om jag någonsin kunde bli förlovad med detta kära underverk. Vad beträffar giftermål och förmögenhet och allt det där, tror jag att jag nästan var lika menlös och fri från egennyttiga planer som då jag älskade lilla Emili. Att få tillåtelse att kalla henne »Dora», att få skriva till henne, svärma för henne och tillbedja henne, att ha skäl att tro att hon, då hon var tillsammans med andra, ändå tänkte på mig, syntes mig vara höjden av all mänsklig ärelystnad — och bestämt var det höjden av min. Det lider icke det ringaste tvivel att Jag var en smäktande, ung kärleksnarr, men i allt detta låg emellertid en hjärtats renhet, som hindrar mig att minnas det endast med förakt, jag må skratta däråt huru mycket jag vill.
Jag hade icke vandrat länge omkring förrän jag vände om ett hörn och mötte henne. Det går åter en il-
