— 507 —
ning genom mig från huvud till fot, i det mitt minne vänder om detta hörn, och pennan skälver i min hand.
»Ni — är — tidigt ute, miss Spenlow», sade jag.
»Det är så tråkigt där inne, och miss Murdstone är så orimlig», svarade hon. »Hon talar så tokigt om att dagen måste bli torrare innan jag går ut. Torrare!» (här skrattade hon på det mest melodiska sätt). »På en söndagsmorgon, då jag inte övar mig, måste jag företaga mig någonting. Därför sade jag också till pappa i går kväll, att jag måste gå ut. För övrigt är morgonen ju den klaraste tiden av hela dagen. Tycker ni inte det?»
Jag vågade en djärv flykt och sade (icke utan att stamma), att det nu var mycket klart för mig, ehuru det hade varit mycket mörkt för mig en minut förut.
»Ska det vara en artighet?» sade Dora, »eller har vädret verkligen förändrats?»
Jag stammade ännu värre än förut, i det jag svarade att det icke var någon artighet, utan rena sanningen, ehuru jag icke visste av någon förändring i vädret. Det var i mina egna känslor som den där förändringen hade ägt rum, tillade jag blygt, för att ännu tydligare förklara vad jag menade.
Jag har aldrig sett sådana lockar — och hur skulle jag också kunnat göra det, då det aldrig funnits deras make! — som de vilka hon nu skakade fram för sitt ansikte för att dölja sin rodnad. Och halmhatten med de blå banden, som satt överst uppe på dessa lockar, vilken ovärderlig skatt skulle den icke ha varit, om jag hade kunnat få hänga upp den i mitt rum vid Buckingham Street!
»Ni har nyss kommit hem från Paris?» sade jag.
»Ja. Har ni någonsin varit där?»
»Nej, det har jag inte.»
»Å, då hoppas jag att att ni snart reser dit, ty ni skulle tycka så mycket om det!»
Spår av en djup ångest visade sig i mitt ansikte. Att hon skulle hoppas att jag skulle resa, att hon ansåg det möjligt att jag kunde resa, var rent av olidligt. Jag föraktade Paris, jag föraktade Frankrike. Jag sade att jag icke för allt i världen ville lämna England under nu-
