Sida:David Copperfield del I 1923.djvu/52

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

― 48 ―

dantag av att den var på något ställe ute i det djupa havet.

»Dessutom»>, sade Emili, medan hon sökte efter snäckor och stenar, »var din far en herre och din mor en dam, men min far var en fiskare och min mor en fiskardotter, och morbror Dan är också en fiskare.»

»Dan! är det mr Peggotty?» sade jag.

»Morbror Dan — där borta», svarade Emili och nickade bort mot båthuset.

»Ja, det är honom jag menar. Han är visst mycket god?»

»God?» sade Emili. »Om jag någonsin skulle bli en fin dam, skulle jag ge honom en himmelsblå frack med diamantknappar, nankinsbyxor, en röd sammetsväst, en trekantig hatt, ett stort guldur, en pipa av silver och en kista full med pengar.»

Jag svarade, att jag icke betvivlade att mr Peggotty förtjänade dessa skatter; men emellertid måste jag bekänna att jag hade svårt att föreställa mig att han riktigt skulle kunna trivas i den kostym, som hans tacksamma lilla systerdotter hade utvalt åt honom, och att jag särskilt hyste ett visst tvivel om lämpligheten av den trekantiga hatten. Men dessa tankar behöll jag för mig själv.

Lilla Emili hade stannat och såg upp mot himmelen, medan hon uppräknade dessa saker, som om de utgjorde en strålande vision. Därpå började vi åter att plocka snäckor och stenar.

»Skulle du gärna vilja vara en fin dam?» sade jag.

Emili såg på mig, log och nickade »ja» och svarade:

»Ja, det skulle jag så gärna. Då skulle vi allesammans bli fint folk, jag och morbror och Ham och mrs Gummidge. Då skulle vi inte bry oss om när det stormade, det vill säga för vår egen skull, men däremot för de stackars fiskarnas, och vi skulle hjälpa dem med pengar, då de råkade ut för någon olycka.»

Detta syntes mig vara en mycket tillfredsställande och därföre för ingen del osannolik tavla. Jag yttrade