Sida:David Copperfield del I 1923.djvu/51

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

― 47 ―

som mr Peggotty ombord, ifall någonting skulle inträffa.

Emellertid inträffade intet värre än morgonen. Nästan i samma ögonblick som han lyste på ostronskalsramen kring min spegel var jag uppe ur sängen och ute med lilla Emili för att plocka stenar vid stranden.

»Du är väl förmodligen en riktig sjöman?» sade jag till Emili. Jag betvivlar att jag trodde någonting dylikt, men jag tyckte att artigheten bjöd att jag skulle säga något, och ett glänsande segel tätt bredvid oss avspeglade sig i detta ögonblick så vackert i hennes klara ögon, att det föll mig in att säga det.

»Nej», svarade Emili och skakade på huvudet, »jag är rädd för havet.»

»Rädd!» sade jag med en passande min av djärvhet och en stolt blick på den väldiga oceanen. »Det är inte jag.»

»Men det är så grymt», sade Emili, »jag har sett det vara så grymt mot somliga av vårt folk. Jag har sett det slå en båt, som var lika stor som vårt hus, i små bitar.»

»Jag vill hoppas att det inte var den båt som…»

»Som far drunknade i?» sade Emili. »Nej, det var inte den; den båten har jag aldrig sett.»

»Och inte honom heller?» frågade jag henne.

Hon skakade på huvudet och sade att hon ej kunde minnas det.

Här fanns en likhet i våra öden! Jag skyndade genast att förklara, att jag heller aldrig hade sett min far, att min mor och jag ständigt hade levat för oss själva i det allra lyckligaste tillstånd och ännu fortforo att göra det och alltid tänkte fortsätta därmed, samt att min fars grav låg på kyrkogården strax invid vårt hus och beskuggades av ett träd, under vars grenar jag ofta hade vandrat och mången vacker morgon hört fåglarna sjunga. Men det fanns likväl en skillnad mellan Emilis och min barndom. Hon hade förlorat sin mor före sin far, och ingen visste var hennes fars grav var, med un-