— 516 —
samma enformiga mönster och liknade de tidiga försöken av en drumlig pojke, som lärde sig att rita hus, men ännu icke kommit längre än till de första kråkfötterna, föreställande tegel och murbruk — erinrande mig ännu mera om mr och mrs Micawber. I det jag händelsevis kom fram till porten just som den öppnades för mjölkbudet med aftonmjölken, blev jag ännu mera tydligt erinrad om mr och mrs Micawber.
»Nå», sade karlen till en mycket ungdomlig tjänsteflicka. »Har det hörts någonting av min lilla räkning ännu?»
»Ja, herrn säger, att han ska betala den med det snaraste», var svaret.
»Ty», sade mjölkbudet, i det han fortfor som om han icke hade fått något svar och, efter vad jag av hans ton förmodade, snarare talade till uppbyggelse för någon inne i huset än för den ungdomliga tjänsteflicekan — en förmodan som ytterligare styrktes av det sätt varpå han stirrade inåt förstugan — »ty den här räkningen har nu löpt så länge, att jag börjar tro att han rakt löper sin väg, utan att vidare låta höra av sig. Och nu tänker jag inte längre finna mig i det, förstår ni!» sade mjölkbudet, ännu en gång, slungande sin röst in i huset och stirrande inåt förstugan.
I betraktande av att han handlade med den milda artikeln mjölk, kunde man icke tänka sig någon starkare motsats. Hans sätt skulle ha varit häftigt och barskt även hos en slaktare och en brännvinsförsäljare.
Den ungdomliga tjänsteflickans röst blev svag, men att döma av hennes läppars rörelser, tycktes hon mig åter mumla något om att räkningen med det snaraste skulle bli betald.
»Hör på», sade mjölkbudet och såg henne för första gången rakt i ansiktet, i det han fattade henne om hakan, »tycker ni om mjölk?»
»Ja, det gör jag», svarade hon.
»Det är bra», sade mjölkbudet, »i sådant fall får ni inte någon mjölk i morgon. Hör ni? Inte en droppe mjölk får ni i morgon.»
