— 517 —
Det föreföll mig emellertid som om hon känt sig litet lättad av utsikten att få mjölk i dag. Sedan mjölkbudet skakat på huvudet med en mörk blick på henne, släppte han hennes haka, tog allt annat än beredvilligt av locket på sin flaska och mätte den vanliga kvantiteten i familjemuggen. Då detta var gjort, gick han brummande sin väg och uppstämde med ett hämndlystet skrik sitt vanliga rop utanför nästa port.
»Bor mr Traddles här?» frågade jag nu.
En hemlighetsfull röst borta från andra ändan av stugan svarade »ja», varpå den ungdomliga tjänsteflickan även svarade »ja».
»Är han hemma?» frågade jag.
Åter svarade den hemlighetsfulla rösten jakande och åter upprepade tjänsteflickan svaret. Därefter gick jag in och enligt tjänsteflickans anvisning upp med det medvetande, i det jag gick förbi dörren till rummet åt gården, att jag observerades av ett par hemlighetsfulla ögon, vilka sannolikt tillhörde den hemlighetsfulla rösten.
Då jag hade kommit uppför trappan — huset bestod endast av en våning ovanpå bottenvåningen — stod Traddles där uppe för att taga emot mig. Han var förtjust över att få se mig och förde mie med den största hjärtlighet in i sin lilla kammare. Den låg på framsidan av huset och var ganska prydligt, ehuru sparsamt möblerad. Den var hans enda rum, kunde jag märka, ty det stod en liggsoffa där inne, och hans skoborstar och blanksmörja lågo bland hans böcker — på översta hyllan bakom ett lexikon. Hans bord var fullt av papper, och han arbetade ivrigt, klädd i en gammal rock. Jag betraktade ingenting, så vitt jag vet, men såg likväl allting, ända till utsikten av en kyrka på hans porslinsbläckhorn, då jag satte mig ned — och även detta var en egenskap som jag hade uppövat under den gamla Micawbertiden. Åtskilliga sinnrika anstalter, vilka han vidtagit för att dölja sin byrå, stället där hans stövlar stodo, sin rakspegel etc., framställde sig för mig såsom tydliga bevis på att han ännu var densamme Traddles, som förr plägade av skrivpapper göra modeller till elefantnästen att gömma flugor
