― 50 ―
att hennes liv skulle kunnat få ett slut den dagen? Det har funnits en tid, då jag frågat mig själv, om jag, ifall det liv, som väntade henne, kunde ha uppenbarat sig för mig i en blick och uppenbarat sig så att ett barn fullkomligt kunnat fatta det, och hennes räddning i detta ögonblick hade berott på en rörelse av min hand, då borde ha sträckt ut den för att rädda henne. Det har sedan varit en tid — jag säger icke att den räckte länge — då jag gjort mig själv den frågan, om det icke hade varit bättre för lilla Emili, om vattnet den morgonen hade slutit sig över hennes huvud inför mina ögon — och då jag svarat: jo, det hade det.
Dessa anmärkningar torde möjligen gå händelserna i förväg, och jag har kanske nedskrivit dem för tidigt, men må de i alla fall stå kvar.
Vi strävade framåt en lång väg och belastade oss med saker, som föreföllo oss märkvärdiga, samt kastade omsorgsfullt några strandade sjöstjärnor tillbaka ut i vattnet — jag känner ännu i detta ögonblick så föga om dessa djur, att jag icke är rätt säker huruvida de hade skäl att tacka oss för denna tjänst eller icke — och begåvo oss därefter hem till mr Peggottys boning. Vi stannade i lä av hummerskrubben för att utbyta en oskyldig kyss och kommo in till frukosten, strålande av hälsa och glädje.
»Alldeles som ett par unga solsvärtor!» sade mr Peggotty. Jag visste att detta på vår orts dialekt betydde: som ett par unga trastar, och mottog det som en artighet.
Jag var naturligtvis förälskad i lilla Emili. Jag är övertygad om att jag älskade detta barn med en lika stor trofasthet och ömhet, med större renhet och oegennytta än som kan finnas i senare åldrars bästa kärlek, så upphöjd och förädlande den än må vara. Jag är övertygad att min fantasi frammanade ett visst något omkring denna blåögda lilla varelse, som förvandlade henne till en verklig ängel. Om hon en vacker, solig förmiddag hade utvecklat ett par små vingar och flugit
