― 51 ―
bort mitt för mina ögon, tror jag icke att jag skulle ha ansett det för stort mera än jag hade skäl att vänta.
Vi brukade på det vänskapsfullaste sätt i världen promenera flera timmar i rad omkring på den dimmiga gamla slätten vid Yarmouth. Dagarna ilade förbi, som om tiden själv ännu icke hade vuxit ut, utan ännu varit ett barn liksom vi, ständigt sysselsatt med att leka. Jag sade Emili att jag tillbad henne, och att om hon icke erkände att hon tillbad mig, skulle jag se mig nödsakad att taga livet av mig med en sabel. Hon sade att hon gJorde det, och jag betvivlar icke att det var hennes allvar.
Om olikhet i stånd, eller vår ungdom eller andra svårigheter på vår väg bekymrade vi oss föga, lilla Emili och jag, emedan vi icke tänkte på någon framtid. Vi hyste lika litet bekymmer för att vi skulle bli äldre, som för att vi skulle bli yngre. Vi voro ett ständigt föremål för beundran från mrs Gummidge och Peggotty, vilka, då vi om aftonen sutto så kärleksfullt vid varandras sida på den lilla kistan, brukade viska till varandra: »Herregud, vad det är vackert!» Mr Peggotty log åt oss bakom sin pipa, och Ham grinade belåtet hela aftonen och gjorde ingenting annat. De hade förmodligen ungefär samma nöje av oss, som de skulle haft av en vacker leksak eller av en modell i fickformat av Kolosseum.
Jag märkte snart att mrs Gummidge icke alltid glJorde sig så angenäm som man kunde ha väntat av henne på grund av hennes förhållande till mr Peggotty. Mrs Gummidge hade ett tämligen knarrigt lynne och klagade stundom mera än önskligt var för de andra medlemmarna av det lilla hushållet. Jag tyckte visserligen mycket synd om henne; men det gavs ögonblick då jag tyckte att det skulle ha varit vida behagligare om mrs Gummidge haft ett eget rum, dit hon kunnat draga sig tillbaka och vistas till dess hon åter blev vid gott lynne.
Mr Peggotty besökte stundom ett värdshus vid namn »Den Villiga Hågen». Jag upptäckte detta av att han
