Sida:David Copperfield del I 1923.djvu/56

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

― 52 ―

var frånvarande den andra eller tredje aftonen efter vår ankomst samt av att mrs Gummidge såg på schwarzwalderuret mellan åtta och nio och sade att han var där, och vad mera var, att hon på morgonen hade vetat att han skulle gå dit.

Mrs Gummidge hade varit förstämd hela dagen och fällt tårar på förmiddagen då kaminen rökte in.

»Jag är en stackars ensam, övergiven varelse», voro mrs Gummidges ord, då denna obehagliga omständighet ägde rum, »och allting går mig emot.»

»Å, det slutar snart», sade Peggotty — jag menar åter vår Peggotty — »och för övrigt vet ni ju själv, att det inte är obehagligare för er än för oss.»

»Jag känner det djupare», sade mrs Gummidge.

Det var en mycket kall dag med skarpa vindilar. Mrs Gummidges vrå vid kaminen förekom mig vara den varmaste och trevligaste i hela huset, liksom hennes stol ganska säkert var den mjukaste; men ingenting var henne under hela dagen till lags. Hon klagade beständigt över kölden och över att den vållade henne en känsla i ryggen, som hon kallade »kalla kårar». Slutligen brast hon i gråt av denna anledning och sade åter, att hon »var en stackars ensam, övergiven varelse, som allting gick emot».

»Ja, visst är det mycket kallt», sade Peggotty. »Det kan envar känna.»

»Jag känner det mera än andra människor», sade mrs Gummidge.

På samma sätt gick det vid middagsbordet, där mrs Gummidge alltid fick sin portion efter mig, ty jag fick naturligtvis först, såsom en mera framstående gäst. Fiskarna voro små och beniga, och potatisen var en smula bränd. Vi medgåvo alla, att vi funno det litet obehagligt, men mrs Gummidge sade, att det var obehagligare för henne än för oss och utgöt åter tårar och upprepade sin förra försäkran med mycken bitterhet.

Då nu mr Peggotty kom hem framemot klockan nio, satt den olyckliga mrs Gummidge och stickade i sitt hörn i ett högst jämmerligt och bedrövligt tillstånd.