― 55 ―
fällen, och att det gjorde ett djupt intryck på honom. En stund efter sedan han hade gått till kojs denna kväll hörde jag själv att han sade till Ham: »Stackare! Nu har hon tänkt på gubben igen!» Och varje gång mrs Gummidge fick ett dylikt anfall under den återstående tiden av vår vistelse där, vilket hände några få gånger, sade han alltid detsamma för att ursäkta henne, och det med det ömmaste medlidande.
Så gingo de fjorton dagarna, utan andra omväxlingar än växlingarna i ebb och flod, vilka ändrade mr Peggottys tider att gå och komma och likaledes ändrade Hams sysslor. Då den senare icke hade något att göra, gick han stundom ut med oss för att visa oss båtarna och skeppen och rodde även ett par gånger ut med oss. Jag vet icke varför ett obetydligt intryck kan fästa sig mera vid ett ställe än vid ett annat, men jag tror att det går de flesta på samma sätt, i synnerhet i fråga om deras barndomsminnen. Jag kan aldrig höra eller läsa namnet Yarmouth, utan att komma att tänka på en viss söndagsmorgon på stranden, medan klockorna ringde till gudstjänst, lilla Emili lutade sig mot min axel, Ham kastade stenar i vattnet, och solen stod långt ute på havet, där den bröt fram genom den täta dimman och visade oss skeppen, som sågo ut som sina egna skuggor.
Omsider kom den dag, då vi skulle resa hem. Jag höll mig käck vid skilsmässan från mr Peggotty och mrs Gummidge, men min smärta över att behöva lämna lilla Emili var hjärtslitande. Vi gingo arm i arm bort till det värdshus, där formannen tog in, och under vägen lovade jag att skriva till henne. (Detta löfte infriade jag senare, med bokstäver som voro större än de som man vanligen får se på hyresannonserna i fönstren.) Vi voro djupt uppskakade vid avresan, och om jag någonsin känt en tomhet i mitt hjärta, så var det den dagen.
Under hela den tid, som jag hade varit borta på besök, hade jag varit otacksam mot mitt hem och tänkt föga eller intet på det. Men jag befann mig icke väl på
