Sida:David Copperfield del I 1923.djvu/60

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

― 56 ―

vägen dit, förrän mitt unga, aggande samvete tycktes peka åt samma håll med stadigt finger, och ju mera modstulen jag blev, desto mera kände jag att det var mitt hem, och att min mor var min tröstare och vän.

Denna känsla tilltog inom mig, medan vi foro framåt, så att ju mera vi närmade oss hemmet och ju mera bekanta de föremål blevo, som vi kommo förbi, desto större längtan kände jag efter att komma dit och kasta mig i hennes armar. Men i stället för att dela denna förtjusning, sökte Peggotty, ehuru mycket vänligt och ömt, att dämpa den och såg förvirrad och tankfull ut.

Men Blunderstone Rookery måste komma, trots henne, då det behagade formannens häst, och kom gjorde det. Hur väl jag erinrar mig det! Det var en kall, grå eftermiddag med en mörk himmel, som hotade med regn.

Porten öppnades, och halvt skrattande, halvt gråtande i min angenäma upphetsning såg jag mig om efter min mor. Men det var icke hon, utan en främmande tjänare.

»Men, Peggotty», sade jag bedrövad, »har hon då inte kommit hem?»

»Jo, jo, master Davy, visst har hon det», sade Peggolty. »Vänta ett ögonblick, master Davy, så ska' jag säga er något.»

Till följd av sin sinnesrörelse och den naturliga ovighet, varmed hon steg ur vagnen, gjorde Peggotty en högst egendomlig krans av sig själv; men jag var alltför överraskad och nedslagen för att säga henne det. Då hon hade kommit ned, tog hon mig vid handen, förde mig, full av undran, in i köket och stängde dörren.

»Peggotty!» sade jag helt skrämd. »Vad är det?»

»Herre Gud, master Davy, ingenting!» sade hon och tog på sig en glad min.

»Jo, det är någonting, det är jag säker om. Var är mamma?»

»Var mamma är, master Davy?» upprepade Peggotty.

»Ja, varför kon hon inte ut till porten, och varför ha vi gått hit in? Ack, Peggotty!»