― 61 ―
»Jag är mycket ledsen, Edvard», sade min mor. »Jag ville visst inte göra dig emot, men jag är så olycklig!»
»Verkligen?» sade han. »Det är allt bra tidigt att få höra sådant, Clara.»
»Jag tycker att det är bra hårt att man ska göra mig sådan till mods nu», genmälde min mor med en liten sorgsen min, »och är det inte mycket — mycket hårt?»
Han drog henne till sig, viskade någonting till henne och kysste henne. Då jag såg min mor lägga sitt huvud på hans axel och sin arm kring hans hals, visste jag lika väl, att han kunde omforma hennes böjliga natur till vilken gestalt han ville, som jag nu vet att han gjorde det.
»Gå du ned, min vän», sade mr Murdstone. »David och jag skola strax komma efter. Hör nu», fortfor han, i det han med en mörk min vände sig om mot Peggotty, sedan han hade följt min mor till dörren och avfärdat henne med en nick och ett leende, »vet ni er matmors namn?»
»Hon har varit min matmor så länge att jag åtminstone borde veta det, sir», svarade Peggotty.
»Det är sant», svarade han, »men då jag kom upp för trappan, tyckte jag att jag hörde er kalla henne vid ett namn som inte är hennes. Hon har antagit mitt, som ni vet. Var god och kom ihåg det.»
Med några oroliga blickar på mig avlägsnade sig Peggotty nigande och utan att svara, då hon förmodligen märkte, att man väntade att hon skulle gå och hon icke hade någon förevändning för att stanna. Då vi nu hade blivit ensamma, stängde han dörren, satte sig ned på en stol och såg mig skarpt in i ögonen, medan han lät mig stå framför honom. Jag kände att mina ögon sågo lika oavvänt in i hans, och varje gång jag tänker på huru vi sålunda befunno oss ansikte mot ansikte med varandra, tycker jag mig åter höra mitt hjärta slå hårt och starkt.
»David», sade han och gjorde sina läppar tunna genom att pressa dem mot varandra, »vet du hur jag beter mig, när jag har att göra med en styvsint häst eller hund?»
