― 62 ―
»Nej, det vet jag inte.»
»Jag piskar honom.»
Jag hade svarat med ett slags andlös viskning, men nu, då jag var tyst, kände jag att min andedräkt blev ännu kortare.
»Jag piskar honom till dess han vrider sig av smärta. Jag säger till mig själv: “Jag ska ta bukt på den där gynnaren” och om det också skulle kosta varenda blodsdroppe i hans kropp, så gör jag det. Vad är det du har där i ansiktet?»
»Smuts», svarade jag.
Han visste lika väl som jag att det var spår efter tårar, men om han än hade gjort mig denna fråga tjugu gånger och varje gång beledsagat den med tjugu slag, tror jag ändå, att mitt barnahjärta förr skulle ha brustit, än jag hade sagt honom det.
»Du har gott förstånd nog för att vara så liten», sade han med det allvarliga leende, som var honom eget, »och du förstår mig mycket väl, kan jag märka. Tvätta ditt ansikte och följ mig ned.»
Han pekade på tvättställningen, som jag hade funnit likna mrs Gummidge, och uppmanade mig med en rörelse av sin hand att genast lyda honom. Jag tvivlade den gången endast litet och tvivlar ännu mindre nu på att han utan minsta betänkande skulle ha slagit mig till golvet, om jag ett ögonblick hade dröjt eller tvekat.
»Bästa Clara», sade han, då jag hade efterkommit hans befallning och han kom in i salen med mig, ännu alltjämt med sin hand på min arm, »nu hoppas jag att du inte vidare ska känna dig olycklig. Vi skola nog snart ändra våra barnsliga kapriser.»
Gud hjälpe mig, den tiden skulle man med ett enda ord kunnat ändra mig för hela mitt liv, ja, kanske förvandlat mig till en helt annan människa. Ett ord till uppmuntran och förklaring, av medlidande med min barnsliga okunnighet, av välkomst till mitt hem, till försäkran om att det verkligen var mitt hem, kunde möjligen i mitt hjärta ha väckt den sonliga pliktkänsla, som jag nu i mitt yttre måste giva mig sken av att hysa
