― 64 ―
ett par tjocka ögonbryn, vilka nästan möttes ovanför hennes stora näsa, som om hon, då naturen i sin stora orättvisa mot hennes kön hade förnekat henne att bära polisonger, hade burit dem i dessas ställe. Hon medförde ett par obevekligt hårda svarta koffertar, på vilkas lock initialerna till hennes namn voro anbragta i hårda mässingsspikar. Då hon betalte kusken, tog hon sina penningar upp ur en hård stålpung, och pungen gömde hon i ett verkligt fängelse till pirat, som hängde på hennes arm i en tung kedja. Jag hade då ännu aldrig sett ett i allo så metalliskt fruntimmer som miss Murdstone var.
Hon fördes in i salen med många välkomsthälsningar och erkände där formligen min mor såsom en ny och kär anförvant. Därefter såg hon på mig och frågade:
»Är det där din gosse, svägerska?»
Min mor erkände mig.
»I allmänhet taget», sade miss Murdstone, »kan jag inte med pojkar. Hur mår du, pojke?»
Under dessa uppmuntrande omständigheter svarade jag att jag mådde mycket väl och att jag hoppades, att hon också mådde väl, men uttryckte mig så vårdslöst, att miss Murdstone avfärdade mig med dessa två ord:
»Saknar skick!»
Sedan hon yttrat detta med mycken bestämdhet, bad hon att bliva visad till sitt rum, som från den stunden blev för mig ett bävans och förskräckelsens ställe, där de två svarta koffertarna aldrig syntes öppna eller veterligen någonsin voro lämnade olåsta, och där — ty jag tittade in ett par gånger i hennes frånvaro — en mängd svarta stålkedjor och spännen, med vilka miss Murdstone prydde sig, då hon var klädd, hängde på spegeln i en fruktansvärd rad.
Såvitt jag kunde märka, hade hon kommit för alltid, utan avsikt att någonsin resa igen. Den följande morgonen började hon att »hjälpa» min mor och sprang hela dagen ut och in i skafferiet, där hon ställde i ordning och vände upp och ned på de gamla anordningarna. Nästan det första anmärkningsvärda, som jag upptäckte hos miss Murdstone, var det, att hon ständigt
