― 67 ―
»Jag vill visst inte», fortfor min stackars mor med bedrövlig underdånighet och många tårar, »att någon ska resa. Jag skulle bli mycket ledsen och olycklig, ifall någon reste. Jag begär inte mycket och är inte oresonlig. Jag önskar bara, att man då och då tar mig till råds. Jag är särdeles tacksam mot envar, som hjälper mig, och önskar bara att man måtte rådfråga mig någon gäng för formens skull. Jag trodde att du en gång tyckte om att jag var litet barnslig och oerfaren, Edvard — jag är säker om att du sade så — men nu tycks du hata mig för det; du är så sträng.»
»Edvard», sade miss Murdstone ännu en gång, »låt det här få ett slut; jag reser i morgon.»
»Jane Murdstone!» dundrade hennes bror. »Vill du vara tyst! Hur vågar du?»
Miss Murdstone befriade sin näsduk ur arresten och höll den för sina ögon.
»Clara», fortfor han och såg på min mor, »du förvånar mig! Du överraskar mig! Ja, jag gladde mig vid tanken på att jag skulle gifta mig med en oerfaren och okonstlad person för att kunna bilda hennes karaktär och bibringa den något av den fasthet och bestämdhet, varav den var i behov. Men då Jane Murdstone har den godheten att understödja mig i denna min strävan och för min skull försätter sig i snart sagt en hushållerskas ställning, och hon till på köpet lönas med otack…»
»Ack, Edvard, Edvard», utbrast min mor, »beskyll mig inte för otacksamhet. Jag är sannerligen inte otacksam. Det har ingen förr sagt om mig. Jag har många fel, men inte detta. Ack, säg inte så, min älskling!»
»Då Jane Murdstone till på köpet lönas med otack», fortfor han, sedan han väntat till dess min mor tystnat, »då avkyles och förvandlas denna min känsla.»
»Säg inte så, min älskling!» bad min mor i klagande tom. »O, tala inte så, Edvard! Jag uthärdar inte att höra det! Vad jag än må vara, så har jag ett gott och ömt hjärta. Jag vet att jag har det. Jag skulle inte
