― 68 ―
säga det, om jag inte vore säker därpå. Fråga Peggotty. Jag är säker om att hon ska sanna mina ord.»
»Ingen blott och bar svaghet, hur stor den än är, Clara», genmälde mr Murdstone, »kan göra det ringaste intryck på mig. Du tappar andan.»
»För Guds skull, låt oss vara vänner!» sade min mor. »Jag skulle inte kunna uthärda köld eller ovänlighet. Jag är så ledsen. Jag har många fel och brister, det vet jag, och det är mycket vackert av dig, Edvard, att du med din själsstyrka vill rätta dem hos mig. Jane, jag sätter mig inte emot någonting. Jag skulle bli alldeles förkrossad om du tänkte på att resa…» Min mor förmådde icke fortsätta.
»Jane Murdstone», sade mr Murdstone till sin syster, »hårda ord oss emellan äro sällsynta, vill jag hoppas. Det är inte min skull att någonting så ovanligt inträffat i afton. Jag förleddes därtill av en annan. Det är inte heller ditt fel. Du förleddes därtill av en annan. Låt oss båda söka att glömma det. Och som detta», tillade han efter dessa högsinta ord, »inte är någon passande scen för gossen, så — David, gå och lägg dig!»
Jag kunde knappast hitta till dörren för tårarna, som stodo mig i ögonen. Jag var så bedrövad över min mors sorg, men trevade mig likväl fram och upp på mitt rum i mörkret, utan att ens ha hjärta att säga god natt till Peggotty eller begära ett ljus av henne. Då hon en timme därefter kom upp för att se om mig och därvid väckte mig, berättade hon mig att min mor hade gått mycket nedslagen till sängs och att mr och miss Murdstone sutto uppe ensamma.
Då jag den följande morgonen gick tidigare ned än vanligt, stannade jag utanför salsdörren, då jag hörde min mors röst. Hon bad mycket bevekande och ödmjukt miss Murdstone om förlåtelse, vilket denna dam beviljade henne, och nu skedde en fullständig försoning. Jag vet icke att min mor efter den stunden yttrade någon åsikt, utan att först ha vänt sig till miss Murdstone, eller utan att ha skaffat sig pålitlig kännedom om av vilken tanke miss Murdstone var, och jag såg aldrig miss
