― 71 ―
Efter frukosten kommer jag in i det näst bästa rummet med mina böcker, en skrivbok och en räknetavla. Min mor väntar på mig vid sitt skrivbord, men är icke hälften så ivrig som mr Murdstone i sin länstol vid fönstret, ehuru han låtsar som om han läste i en bok, eller som miss Murdstone, som sitter strax invid min mor och träder upp stålpärlor på en tråd. Blotta åsynen av dessa två gör ett sådant intryck på mig, att jag börjar märka, att de ord, vilka jag haft en så oändlig möda med att få in i mitt huvud, flyga bort, utan att jag vet varthän. I förbigående sagt undrar jag vart de i själva verket taga vägen!
Jag räcker min mor den första boken. Det är kanske en grammatika, en historia eller en geografi. Jag kastar en sista, döende blick på sidan, i det jag räcker henne den, och börjar med ljudlig stämma rabbla upp läxan i kapplöpningsfart, medan jag ännu har den friskt i minne. Jag stapplar på ett ord. Mr Murdstone ser upp. Jag stapplar på ännu ett ord. Miss Murdstone ser upp. Jag rodnar, stapplar på ett halvt dussin ord och stannar. Jag tror att min mor skulle velat visa mig boken, om hon vågat, men hon vågar icke och säger milt:
»Ack, Davy, Davy!»
»Nå, Clara», säger mr Murdstone, »var fast mot gossen och säg inte: “Ack, Davy, Davy!” Det är barnsligt. Antingen kan han sin läxa eller kan han den inte.»
»Han kan den inte», säger den förskräckliga miss Murdstone.
»Jag fruktar det verkligen», säger min mor.
»Följaktligen, Clara», fortfar miss Murdstone, »borde du ge honom boken tillbaka och låta honom läsa över igen.»
»Ja», svarar min mor, »det var just det jag ämnade, kära Jane. Se så, Davy, försök en gång till och var inte så slö.»
Jag lyder den första delen av förmaningen och försöker ännu en gång, men är icke lika lycklig med den andra delen, ty jag är verkligen mycket slö. Jag stapp-
