― 70 ―
undrar om min mors steg verkligen icke äro så lätta som förr och om det glada och livliga i hennes skönhet verkligen nästan blivit tråkat till döds. Åter frågar jag mig själv, om någon av grannarna, så som jag, erinrar sig hur vi plägade gå hem tillsammans, hon och jag, och jag försjunker i en slö undran över allt detta hela den långa, bedrövliga dagen i ända.
Det hade då och då varit tal om att skicka mig i pension. Mr och miss Murdstone hade bragt frågan å bane, och min mor hade naturligtvis varit ense med dem därom. Men ännu hade icke något beslut i detta avseende blivit fattat, och under tiden läste jag mina läxor hemma.
Skall jag väl någonsin kunna glömma dessa läxor? Till namnet var det min mor som förhörde mig dem, men i själva verket var det mr Murdstone, som ständigt var närvarande och begagnade dem som ett gott tillfälle att undervisa min mor i denna så kallade fasthet, som var ett gift för oss båda. Jag tror att jag behölls hemma för detta ändamål. Jag hade varit flink nog i att lära, medan min mor och jag voro ensamma. Jag har ett dunkelt minne av huru jag lärde mig alfabetet i hennes knä. Varje gång jag ser på de feta, svarta bokstäverna i abcboken, tycker jag att den överraskande egendomligheten i deras gestalter och den trevliga godmodigheten hos O och S alltid visar sig för mig så som de fordom brukade göra. Men de väcka icke någon känsla av misshag och motvilja. Tvärtom tycker jag att jag vandrat på en blomsterstig ända till krokodilboken och blivit uppmuntrad av min mors milda röst och sätt. Men de högtidliga läxor, som avlöste dessa, dem minnes jag såsom en dödsstöt åt mitt lugn och såsom ett dagligt släp och elände. De voro mycket långa, mycket talrika och mycket stränga, några av dem till och med alldeles obegripliga för mig, och jag blev i allmänhet lika förvirrad av dem som jag tror att min stackars mor själv blev.
Låt mig försöka att draga mig till minnes och söka att skildra en sådan förmiddag.
