― 73 ―
gläder sig. Jag grubblar över dessa ostar, utan att komma till något resultat, ända till middagen, och då får jag, som under tiden förvandlat mig själv till en mulatt genom att gnida all smutsen på tavlan in i min hud, en skiva bröd för att hjälpa mig till rätta med ostarna och är i onåd för den återstående delen av aftonen.
Efter en så lång tids förlopp förekommer det mig som om det i allmänhet gick så till med mina olyckliga studier. Jag kunde ha rett mig väl nog, om jag hade varit fri från de båda Murdstonerna, men dessa utövade samma trollkraft på mig, som ett par ormar på en stackars liten fågel. Även då jag drog mig så tämligen ur spelet på förmiddagen, var det icke vunnet stort annat därmed än middagsmaten, ty miss Murdstone kunde aldrig lida att se mig ledig, och om jag var obetänksam nog att göra ett försök att bli fri, fäste hon ständigt sin brors uppmärksamhet på mig genom att säga: »Bästa Clara, ingenting går upp mot arbete; ge gossen något att göra», och så blev jag genast klavbunden vid någon ny läxa. Av förströelser tillsammans med andra barn hade jag högst litet, ty Murdstonernas buttra teologi förklarade alla barn vara ormyngel (och ändock satt ett barn mitt ibland lärjungarna!) och att de smittade varandra.
Den naturliga följden av detta behandlingssätt, vilket, efter vad jag tycker mig minnas, räckte i sex månader eller mera, var att jag blev trög, dyster och slö, och jag blev det icke minst genom medvetandet om att jag med varje dag avstängdes och avlägsnades allt mera från min mor. Jag tror att jag skulle ha blivit nästan totalt förslöad, om icke en omständighet hade varit.
Denna omständighet var följande. Min far hade lämnat efter sig en liten boksamling i ett litet rum, till vilket jag hade tillträde (ty det stötte intill mitt eget) och vars ro icke stördes av någon annan i vårt hus. Från detta välsignade lilla rum drog den strålande härskaran Roderick Random, Peregrine Pickle, Humphrey Clinker, Tom Jones, Prästen i Wakefield, Don Quixote,
