― 77 ―
ögonblick och bad honom att icke slå mig. Det var emellertid endast ett ögonblick jag kunde hejda honom, ty strax därpå gav han mig ett hårt slag, och i detsamma fick jag den hand, varmed han höll mig för munnen, mellan mina tänder och bet igenom den. Jag skär ännu tänderna, när jag tänker därpå.
Men nu slog han mig, som om han velat slå mig till döds. Trots allt det buller vi gjorde, hörde jag dem komma springande uppför trapporna och snyfta och skrika — det var min mor och Peggotty som snyftade och skreko. Han var nu borta, och dörren var stängd utvändigt, och jag låg på golvet glödande av feberhetta, blodig, sönderpiskad och vridande mig i mitt barnsliga raseri.
Huru väl minns jag icke den onaturliga tystnad, som rådde i hela huset, då jag åter blev lugn! Huru väl minns jag icke huru olycklig jag kände mig, då mina smärtor och min häftighet började lägga sig!
Jag satt länge och lyssnade, men hörde icke ett ljud. Jag kravlade mig upp från golvet och såg mitt ansikte i spegeln, så svullet och rött och fult, att det nästan skrämde mig. Strimmorna på min kropp voro ömma och styva, så att jag grät på nytt, varje gång jag rörde mig; men detta var ett intet i jämförelse med de samvetskval jag kände. De lågo tyngre på mitt bröst, än om jag hade varit den grövsta förbrytare.
Sedan det hade börjat att mörkna och jag hade stängt fönstret (jag hade för det mesta legat med huvudet på fönsterpallen och omväxlande gråtit, slumrat och slött stirrat ut), vreds nyckeln om i låset, och miss Murdstone kom in med litet bröd, kött och mjölk. Dessa saker satte hon på bordet, i det hon blängde på mig med exemplarisk fasthet, och därefter avlägsnade hon sig och stängde åter dörren i lås.
Långt efter sedan det hade blivit mörkt satt jag ännu och väntade om icke någon annan skulle komma. Men som detta nu syntes otroligt för den kvällen, klädde jag av mig och lade mig i min säng, där jag började att ängsligt undra vad man ämnade göra med mig. Hade
