― 78 ―
jag begått ett brott? Månne jag skulle bli arresterad och satt i fängelse? Månne jag verkligen svävade i fara för att bli hängd?
Jag skall aldrig glömma mitt uppvaknande den följande morgonen. Till en början kände jag mig livlig och glad, men nedtyngdes därefter av minnets hemska och tryckande börda. Miss Murdstone infann sig på nytt, innan jag hade stigit upp, sade mig i några få ord att jag finge gå ned i trädgården på en halv timme, men icke längre, och avlägsnade sig därefter, sedan hon lämnat dörren öppen för att jag skulle kunna begagna mig av denna tillåtelse.
Det gjorde jag även och gjorde det varje morgon under min inspärrning, som räckte i fem dagar. Om jag kunde ha fått träffa min mor i enrum, skulle jag ha krupit fram till henne på mina knän och bett henne om förlåtelse; men jag såg under hela tiden ingen annan än miss Murdstone, undantagandes vid aftonbönen i salen, dit jag fördes under betäckning av miss Murdstone, då alla de andra hade tagit plats, och nu ställdes jag upp som en ung förbrytare, alldeles ensam strax invid dörren och fördes sedan åter högtidligt tillbaka av min fångvaktare, innan någon hade rest sig från sin knähöjande ställning. Jag lade endast märke till att min mor var så långt bort ifrån mig som möjligt och höll sitt ansikte så att jag icke kunde se det, och att mr Murdstones hand var insvept i en stor linnebindel.
Jag kan inte beskriva huru långa dessa fem dagar voro. De stå i mitt minne som en tidrymd av flera år. Det sätt, varpå jag lyssnade efter alla de tilldragelser i huset, som trängde fram till mina öron: klockornas ringning, dörrarnas öppnande och stängande, ljudet av röster och steg i trapporna; varje skratt, vissling eller sång utanför, som förekommo mig sorgligare än allt annat i min enslighet och min skam — timmarnas ovissa gång, i synnerhet om aftonen, då jag stundom vaknade i den tro, att det var morgon, men märkte, att familjen ännu icke hade gått till vila, och att hela den långa natten ännu återstod — de nedslående drömmar jag hade — da-
