― 79 ―
gens, middagens, eftermiddagens och aftonens återkomst, då gossarna lekte ute på kyrkogården, medan jag betraktade dem långt inne i mitt rum, emedan jag blygdes att visa mig i fönstret för att de icke skulle se att jag var fånge — den underliga känslan av att aldrig höra mig själv tala — de korta mellanrummen av någonting liknande glättighet, vilka kommo med maten och drycken och försvunno med dem — regnet, som en afton började falla med en frisk lukt och falla allt hastigare och hastigare ned mellan mig och kyrkan, till dess detta och den inbrytande natten tycktes dränka mig i mörker, fruktan och samvetsagg — allt detta förekommer mig som om det upprepats under år i stället för dagar, så livligt och starkt har det inpräglat sig i mitt minne.
Den sista aftonen av min fängelsetid väcktes jag av att höra mitt namn nämnas av en viskande röst. Jag for upp i sängen, sträckte ut armarna i mörkret och sade:
»Är det du, Peggotty?»
Det följde icke genast något svar, men strax därpå hörde jag åter mitt namn nämnas i en så hemlighetsfull och hemsk ton, att jag tror att jag skulle ha svimmat, om det icke hade fallit mig in att den måste ha kommit genom nyckelhålet.
Jag trevade mig fram till dörren, lade nu även mina läppar till nyckelhålet och viskade:
»Är det du, söta Peggotty?»
»Ja, min egen, söta Davy», svarade hon, »men var tyst som en råtta, annars hör katten oss.»
Jag insåg att hon därmed menade miss Murdstone och insåg det farliga i saken, då hennes rum låg strax invid.
»Huru mår mamma, söta Peogotty? Är hon mycket ond på mig?»
Jag kunde höra Peggotty gråta sakta på sin sida om nyckelhålet, liksom jag gjorde på min, innan hon svarade:
»Inte mycket.»
