FEMTE KAPITLET.
Jag skickas bort ifrån mitt hem.
Vi kunde ha åkt vid pass en kilometer, och min näsduk var alldeles genomvåt, då formannen plötsligt stannade.
Då jag tittade ut för att få veta anledningen, upptäckte jag till min förvåning Peggotty, som störtade fram från en häck och klättrade upp i vagnen. Hon tog mig i sina armar och kramade mig så hårt intill sitt snörliv, att det värkte i min näsa, ehuru jag icke tänkte därpå förrän efteråt, då jag kände att den var helt öm. Peggotty sade icke ett enda ord. I det hon släppte mig med den ena armen, stack hon den ned i sin ficka ända ned till armbågen och tog fram några papperspåsar fulla med bakelser, vilka hon stoppade i mina fickor, och en pung, som hon tryckte i min hand; men hon sade icke ett ord. Efter ännu en slutkramning med båda armarna steg hon ned ur vagnen och sprang sin väg, och min tro är och har alltid varit, att hon icke hade en enda knapp kvar i sin klänning. Jag tog upp en av de många, som rullade omkring, och gömde den länge som ett minne.
Formannen såg på mig, som om han ville fråga, om hon skulle komma tillbaka. Jag skakade på huvudet och sade, att jag icke trodde det.
»Nå, så knalla på då!» sade formannen till den tröga hästen, som följaktligen knallade på.
Som jag nu hade gråtit så mycket som jag möjligen kunde, började jag tro, att det icke tjänade någonting till att gråta mera, i synnerhet som varken Roderick Random eller den där kaptenen vid den kungliga flottan någonsin, så vitt jag kunde erinra mig, hade gråtit i
