― 84 ―
brydsamma förhållanden. Formannen, som förmodligen kunde läsa detta beslut i mitt ansikte, föreslog att vi skulle breda ut min näsduk på hästens rygg för att torka den. Jag tackade honom och samtyckte, och särdeles liten såg den ut under dessa förhållanden.
Nu hade jag tid att undersöka börsen. Det var en styv skinnpung med lås att knäppa igen, och innehöll tre blanka shillings, vilka Peggotty tydligen hade skurat med krita för att jag skulle tycka så mycket mera om dem. Men dess dyrbaraste innehåll var två halvkronor,[1] inlindade i ett papper, varpå stod skrivet med min mors stil: »Till Davy. Med min hälsning.» Jag blev så överväldigad därav, att jag bad formannen vara god och giva mig min näsduk tillbaka, men han sade att han tyckte att jag gärna kunde undvara den, vilket jag slutligen även tyckte, och så torkade jag mina ögon med rockärmen och upphörde att gråta.
Och det på allvar, till på köpet, ehuru jag, till följd av mina föregående sinnesrörelser, en och annan gång skakades av en häftig snyftning. Sedan vi hade skrattat framåt en stund, frågade jag formannen, om han skulle skjutsa mig hela vägen.
»Hela vägen vart?» frågade formannen.
»Dit bort», sade jag.
»Vart dit bort?» frågade formannen.
»Till närheten av London?» sade jag.
»Å, den här hästen», sade formannen, i det han ryckte på tömmen för att göra mig uppmärksam på honom, »skulle vara mera död än en torsk innan han hade kommit halvvägs.»
»Far ni bara till Yarmouth?» frågade jag.
»Jo, så står det till», svarade han, »och där ska' jag föra er till diligensen, och diligensen ska' föra er dit ni ämnar er.»
Som detta var ett långt tal för formannen (vars namn var mr Barkis) — ty såsom jag nämnt i ett föregående kapitel, hade han ett mycket flegmatiskt temperament
- ↑ En engelsk krona motsvarar 4:50 svenskt riksmynt.
