― 87 ―
läggningen bredvid vagnsstången (han hade nämligen kört in på gården för att vända med sin vagn) samt på vad som slutligen skulle bliva av mig själv, tittade en kvinna ut genom ett fönster, utanför vilket hängde några höns och köttstycken, och sade:
»Är det där lilla herrn från Blunderstone?»
»Ja, det är det», svarade jag.
»Vad heter ni?» frågade fruntimret.
»Copperfield», svarade jag.
»Det slår inte in», sade fruntimret. »Det är inte betalt för middag åt någon med det namnet.»
»Är det Murdstone, då?» frågade jag.
»Om ni är master Murdstone», sade fruntimret, »varför går ni då först och ger er ett annat namn?»
Då jag hade förklarat kvinnan rätta sammanhanget, ringde hon på en klocka och ropade: »William, visa vägen till kafferummet!» varpå en kypare kom springande ut ur köket på andra sidan av gården för att visa vägen och tycktes bli tämligen överraskad av att se, att det bara var mig som han skulle visa dit.
Det var ett stort, långt rum, med några stora kartor på väggarna. Jag tror icke att jag kunnat bliva mera främmande, om kartorna hade varit verkliga främmande länder och jag stått mitt i dem. Jag tyckte att jag tog mig en tämligen stor frihet, då jag slog mig ned på kanten till stolen närmast dörren, med min mössa i handen, och då kyparen utbredde en duk enkom för mig och satte en bordsyrtut därpå, tror jag nästan att jag rodnade ända upp till öronen av idel blyghet.
Han bar in några kotletter med grönsaker till och tog locken av karotterna på ett så häftigt och skramlande sätt, att jag fruktade att jag på något sätt hade sårat honom; men han lättade mitt sinne betydligt genom att sätta fram en stol till bordet åt mig och säga mycket vänligt:
»Se så, min stora herre, var så god och stig fram!»
Jag tackade honom och tog plats vid bordet, men fann det utomordentligt svårt att hantera min kniv och gaffel med någonting liknande färdighet, eller att und-
