― 88 ―
vika att stänka ned mig med såsen, medan han stod mitt emot mig och stirrade så oavvänt på mig och fick mig att rodna så förskräckligt, varje gång mina ögon föllo på honom. Då han bevakat mig till dess jag grep mig an med min andra kotlett, sade han:
»Här är ett glas öl åt er. Vill ni ha det nu med detsamma?»
Jag tackade honom och svarade »ja», varpå han hällde det ur en mugg i ett stort glas och höll det upp mot dagern för att det skulle taga sig bättre ut.
»Min själ ser det inte präktigt ut!» sade han. »Eller hur?»
»Jo, det ser mycket gott ut», svarade jag leende, ty jag var helt förtjust över att finna honom så glad och skämtsam. Han var en karl med plirande ögon och fräknigt ansikte, och hans hår stod rätt upp på huvudet, och då han stod där med ena armen i sidan och med glaset upp mot dagern i den andra, såg han helt trevlig ut.
»Det var en herre här i går», sade han, »en tjock herre vid namn Topsawyer — kanske att ni känner honom?»
»Nej», sade jag, »det tror jag inte…»
»Med mustascher, damasker, bredskyggig hatt, grå rock och prickig halsduk», fortfor kyparen.
»Nej», sade jag blygt, »jag har inte det nöjet…»
»Han kom hit in», fortfor kyparen och såg ännu alltjämt på glaset mot dagern, »rekvirerade ett glas av det här ölet — ville nödvändigt ha det — jag bad honom låta bli — drack ur det och nedföll död. Det var för gammalt för honom. Det borde inte tappas; det är säkert det.»
Denna sorgliga händelse skakade mig djupt och jag sade, att jag hellre ville ha ett glas vatten.
»Ja, men, ser ni», sade kyparen, i det han ännu alltjämt såg på ölglaset mot dagern, med det ena ögat tillslutet, »här tycker di inte om att man rekvirerar en sak och lämnar det kvar. Det förargar dem. Men jag ska' dricka ur det, om ni vill. Jag är van vid det, och på
