Sida:De apokryfiska böckerna (1921).djvu/168

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
1 Mack. 3:13.Första
164

13 När Seron, hövitsmannen över den syriska hären, fick höra att Judas hade församlat hos sig en skara, en hop av trogna, av män som voro redo att draga ut till strid, 14 då sade han: »Jag vill göra mig ett namn och vinna ära i riket; jag vill strida mot Judas och hans folk, dessa som förakta konungens befallning.» 15 Så drog också han ditupp, följd av en stark här av ogudaktiga, som skulle hjälpa honom i att utkräva hämnd på Israels barn. 16 Och han hade nästan hunnit fram till vägen som leder upp till Betoron, då Judas med en ringa hop drog ut emot honom. 17 När nu Judas’ män sågo hären komma emot sig, sade de till honom: »Huru skola vi, som äro så få, kunna strida mot en så stor mängd? Därtill äro vi ock utmattade, eftersom vi icke hava ätit något i dag.» 18 Men Judas svarade: »Det kan lätt hända att en stor hop bliver prisgiven åt några få, och det gör icke någon skillnad för himmelen att skaffa räddning genom många eller genom få. 19 Ty det är icke på härens storlek som segern i striden beror; nej, från himmelen kommer kraften. 20 De draga emot oss, fulla av övermod och laglöshet, för att tillintetgöra oss och våra kvinnor och barn, och för att utplundra oss. 21 Men vi strida för våra liv och för våra stadgar, 22 och Han själv skall krossa dem inför våra ögon. Frukten alltså icke för dem.» 23 Och när han hade slutat att tala, gjorde han ett plötsligt anlopp mot dem. Och Seron och hans här blev i grund slagen av honom; 24 och de förföljde dem utför den sluttning som går ned från Betoron, ända fram till slätten. Vid pass åtta hundra man föllo på deras sida; de övriga flydde till filistéernas land.

25 Från den stunden begynte man att frukta för Judas och hans bröder; och bävan föll över hedningarna där runt omkring. 26 Och ryktet om honom nådde ända fram till konungen, och alla folk talade om Judas’ strider.

27 Då nu konung Antiokus fick höra om dessa händelser, upptändes han av vrede. Och han sände ut och lät samla sitt rikes hela krigsmakt, en övermåttan stark här. 28 Och han öppnade sin skattkammare och gav sitt krigsfolk sold för ett år, och bjöd dem att hålla sig redo för att göra tjänst, närhelst så behövdes. 29 Men när han såg att penningarna begynte taga slut i hans skattkamrar, och när skatterna från hans rike inflöto allt sparsammare, till följd av den söndring och skada som han hade åstadkommit i landet, genom att söka avskaffa de sedvänjor som gällde sedan urminnes tid, 30 då befarade han att han, såsom en och annan gång förut, icke skulle hava medel till sina utgifter och till de skänker som han tillförne med frikostig hand hade plägat utdela; han överbjöd nämligen häri de konungar som hade varit före honom. 31 Och han visste icke alls vad han skulle göra. Då beslöt han att draga åstad till Persien och upptaga skatterna i dessa trakter och samla tillhopa penningar i mängd. 32 Han lämnade därvid kvar