Sida:De apokryfiska böckerna (1921).djvu/177

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
Mackabéerboken1 Mack. 6:12.
173

han rev ned deras altaren och brände upp deras avgudabilder och bemäktigade sig all egendom i städerna såsom byte. Därefter vände han tillbaka till Judeen.

3.2Mack. 10:15f. /5.2Mack. 10:36. 6.2Mack. 10:24f. /8.4Mos. 21:32. 13. 2Mack. 12:17. /15.Jes. 9:1. Matt. 4:15. /33.Dom. 7:16f. 1Mack. 3:54. 2Mack. 12:20. /34.2Mack. 12:22. /39.2Mack. 12:10. /43.2Mack. 12:26. /46.2Mack. 12:27f. /48.4Mos. 20:17. 5Mos. 2:28. /52. 2Mack. 12:29t. /68.5Mos. 7:5, 25. 1Mack. 10:84.

6 KAPITLET.

Antiokus misslyckas i sitt försök att plundra ett persiskt tempel. Han bIiver sjuk och dör. Eupator bliver konung efter honom. Judas belägrar borgen i Jerusalem. En strid står vid Betsakaria. Eleasar Avaran offrar sitt liv. Betsura intages, och helgedomen i Jerusalem belägras. Fred ingås med judarna.

1 Under det att konung Antiokus tågade genom de övre landskapen, fick han höra att i Persien fanns en stad vid namn Elymais, som var beryktad för sin rikedom på silver och guld, 2 och att dess helgedom var övermåttan rik, och att där funnos rustningar av guld, och pansar och andra vapen, som hade kvarlämnats där av den macedoniske konungen Alexander, Filippus’ son, som var den förste konungen över grekerna. 3 Han drog alltså dit och sökte intaga staden för att plundra den. Men han förmådde det icke, ty saken hade blivit bekant för stadens invånare. 4 Och de reste sig till strid mot honom, och han måste fly och drog under stor grämelse därifrån, för att vända om till Babylon.

5 Då kom en budbärare till honom i Persien, med underrättelse om att de härar som hade dragit till Judeen hade blivit slagna på flykten, 6 och att Lysias, som hade dragit dit i spetsen för en stark härsmakt, hade blivit slagen av judarna, och att dessa hade förstärkt sig genom vapen och manskap och rikt byte, som de hade tagit från de härar de hade nedgjort. 7 Vidare hade de rivit ned den styggelse som han hade låtit uppföra på altaret i Jerusalem och omgivit helgedomen med höga murar, så att den hade blivit sådan den förut var; på samma sätt hade de ock gjort med Betsura, som var en av hans egna städer.

8 När konungen hörde allt detta, blev han häpen och mycket upprörd. Och han blev sängliggande och föll i en sjukdom, av grämelse över att det icke hade gått honom såsom han önskade. 9 Och han blev liggande där i lång tid, ty stor grämelse överföll honom alltjämt på nytt. Då han nu förstod att han skulle dö, 10 kallade han till sig alla sina vänner och sade till dem: »Sömnen flyr mina ögon, och mitt sinne är nedtryckt av bekymmer. 11 Och jag har sagt vid mig själv: ’I vilket trångmål har jag icke råkat, och huru stor är icke den olycka som nu vill fördränka mig, jag som dock var så mild och så älskad, när jag utövade min konungamakt!’ 12 Men nu kommer jag ihåg det onda som jag har förövat i Jerusalem, huru jag har tagit alla kärl av guld och silver, som funnos