elefanterna ställde man fram röd saft av druvor och mullbär, för att uppegga dem till striden. 35 Sedan fördelade de djuren på de olika häravdelningarna och ställde bredvid var elefant ett tusen man till fots, som voro klädda i kedjepansar och hade kopparhjälmar på sina huvuden; därtill voro fem hundra utvalda ryttare avdelade för vart djur. 36 Dessa plägade redan på förhand ständigt uppehålla sig i elefantens närhet: de följde med vart den gick och veko icke ifrån den. 37 Och var elefant bar, förutom sin förare, ett starkt, skyddat trätorn, som var fastgjort på dess rygg med bukgjordar; och i vart torn funnos trettiotvå krigsmän, som förde striden från djurets rygg. 38De återstående ryttarna ställde man upp å ömse sidor, på härens båda flyglar, för att därmed oroa fienderna och skaffa betäckning åt fotfolkets olika avdelningar. 39 Och när solen lyste på sköldarna, som voro av guld eller koppar, lyste bergen av dem och flammade såsom brinnande facklor. 40 En del av konungens här bredde ut sig över bergshöjderna, en annan del åter på jämn mark; och de kommo framtagande med fasta steg och i god ordning. 41 Och alla bävade, när de hörde dånet av deras stora skaror och trampet av deras steg och slamret av deras vapen; hären var nämligen övermåttan stor och talrik.
42 Men Judas ryckte närmare med sin här för att inlåta sig i strid; och i den striden föllo sex hundra man av konungens här. 43 Därunder blev Eleasar Avaran bland elefanterna varse en som var betäckt med kungligt pansar, och som i storlek överträffade alla de andra djuren, så att det såg ut, som om den skulle bära konungen. 44Då gav han sig själv till pris för att rädda sitt folk och förvärva sig ett evärdligt namn. 45 Han skyndade alltså djärvt fram mot den, mitt in i häravdelningen, och högg ned fiender till höger och vänster, så att de drevos undan från den åt ömse sidor. 46 Därefter böjde han sig ned under elefanten och gav den en stöt i buken och dödade den så. Och när den störtade till marken, föll den över honom. Så fann han där sin död. 47 Men när Judas’ män märkte huru stark konungens här var, och med vilken häftighet krigsfolket gjorde sina anfall, veko de undan för dem.
48 Konungens krigsmän drogo nu upp till Jerusalem för att möta judarna i strid; och konungen lägrade sig gent emot Judeen och Sions berg. 49 Med besättningen i Betsura slöt han fred. De måste lämna staden, ty de hade icke nog livsmedel där för att kunna uthärda en belägring i den; landet hade nämligen då sitt sabbatsår. 50 Konungen intog alltså Betsura och lade där in en besättning för att försvara staden. 51 Därefter belägrade han helgedomen i lång tid och uppförde där ställningar för kastredskap och ställde upp stormverktyg och redskap för att kasta eld och stenar, så ock skorpioner för att skjuta pilar, och därtill slungor.
