52 Men de belägrade förfärdigade, också de, krigsredskap till försvar mot fiendens och stridde i lång tid. 53 Men de hade icke några livsmedel i sina förrådsrum, eftersom det nu var det sjunde året; och de som hade blivit räddade och förda upp till Judeen från hedningarnas land hade förtärt vad som fanns kvar av förråden. 54 Därför stannade allenast några få krigsmän kvar vid helgedomen, ty hungern blev dem övermäktig; och de skingrades, var och en till sin hemort.
55 Då fick Lysias höra att Filippus, vilken konung Antiokus före sin död hade satt till att leda sin sons uppfostran för hans konungsliga kall, 56 hade kommit tillbaka från Persien och Me-dien, i spetsen för den här som hade följt konungen, och att han sökte efter att bemäktiga sig riksstyrelsen. 57 Han blev därför med ens benägen till avtag och sade till konungen och anförarna för hären, så ock till manskapet: »Vi bliva för var dag allt svagare och hava helt obetydligt med livsmedel, och platsen som vi belägra är fast, och därtill vilar omsorgen om hela riket på oss. 58 Låt oss fördenskull ingå förlikning med dessa män och sluta fred med dem och med hela deras folk. 59 Vi vilja tillstädja dem att såsom förut vandra efter sina egna stadgar; ty det är därför att vi hava upphävt dessa deras stadgar, som de hava blivit uppretade och gjort allt detta.» 60 Det talet behagade konungen och hövitsmännen väl; och han sände bud till judarna och erbjöd dem fred, och dessa gingo in därpå. 61 Och sedan konungen och hövitsmännen hade givit dem edlig bekräftelse på villkoren, drogo de ut ur fästningen, 62 och konungen tågade in på Sions berg. Men när han såg huru väl befäst platsen var, svek han den ed som han hade svurit, och bjöd att man skulle riva ned murarna runt omkring. 63 Därefter bröt han skyndsamt upp och vände tillbaka till Antiokia; och när han fann Filippus vara herre i staden, inlät han sig i strid med honom och intog staden med våld.
1.2Mack. 1:14. 9:2f. /5.1Mack. 4:14, 22. /6.1Mack. 4:28f. /7.1Mack. 1:54. 4:43, 60f. /10. Se Vän i Ordförkl. 12.1Mack. l:21f. 3:35f. /13.2Mack. 7:37. 9:28f. /15.Est. 8:2. 1Mack. 3:33. 2Mack. 9:25./17.2Mack.10:10f. 18.1Mack. 1:33. /23.1Mack. 1:41f. 24.1Mack. 2:44. 3:8. /28. 2Mack. 13:1f., 9. /31.2Mack. 13:19. /43. 1Mack. 2:5. 2Mack. 13:15. /49. 3Mos. 25:2f. 2Mack. 13:22. /53. 1Mack. 5:23, 45f. /56.1 Mack. 3:37. 2Mack. 13:23. /57.2Mack. 11:14. 59.2Mack. 11:25.
7 KAPITLET.
1 År 151 undkom Demetrius, Seleukus’ son, från Rom och landsteg med några få följeslagare i en stad vid kusten och uppträdde där såsom konung. 2 Och när han därefter drog in i sina fäders konungapalats, grep krigsfolket Antiokus och Lysias för att föra dem till honom. 3 Men då han fick veta detta, sade han: »Låten dem icke komma inför mina ögon.» 4 Så blevo de då dödade av
